En inte så brant kolumn

Ökendammet täcker armar och ben. Den brännande eftermiddagssolen får mig att kisa och marken att ånga. Mina nakna fötter gräver sig djupt ned i sanden för varje steg. Världen känns större i öknen. Och ändå är allt jag kan se skapat av sand. Ökenvinden har format miljontals små sandkorn till berg och dalar som glittrar gyllene i det frätande ljuset.

Man brukar säga att öknen är ödslig. Tom. Död. Det är långt från min sanning. Öknen är fullt levande – och oerhört vacker. Här finns vilda vindar, stormar och krypande växtlighet. I öknen möts tydliga kontraster - djur och människor, värme och kyla, dag och natt. I kväll kommer jag att vila på en sanddyn och blicka upp mot en svart himmel där stjärnorna lyser klarare är någonsin förr. I morgon äter jag lunch med beduiner - ett gästfritt folk som i denna ökens södra delar fortfarande lever sitt traditionella nomadliv. Ett ökenfolk som befinner sig i ett ständigt möte med naturen, i en relation där de både ger och tar. I vissa av världens öknar frodas dessutom ökenturismen. Safaris, kamelridning, fyrhjulingar och skärmflyg lockar adrenalinsökare. Absolut stillhet möter flämtande puls.

Kanske är det för att naturen är så påträngande, som den känns extra levande. Du kommer inte undan från den, du är omringad av vidder. Ibland, i det första nyvakna gryningsljuset, känns naturen så nära, att jag inbillar mig att jag hör den brända jorden andas. Min fascination för öknar är kanske en kontrast till min kärlek för skog och fjäll. Men ändå går dem så väl hand i hand. Det är vildmark, men i en helt annan färgskala.

Öknen kommer i olika skepnader. Vidsträckta förbrända vidder, saltöknar, sandöknar, stenöknar. Här har naturen tagit kommandot. Saltöknar, med sina solreflekterande saltkristaller är ett magnifikt exempel på hur naturen aldrig glömmer sitt ursprung.

När jag lämnar öknen känns det märkligt tomt. Jag vill ta tystnaden och den smeksamma vinden med mig. En ung beduinkille betraktar min oro med ett leende.
- Ska jag fylla en vattenflaska till dig, med sand? Då kan du ta med dig en bit av öknen hem, förklarar han.

Jag nickar tacksamt och han låter den mjuka sanden smeka hans handflator på sin väg ned i den tomma plastflaskan.

Jag tar min flaska, skakar öknen ur min kropp och sätter mig i bilen. Öknen förtjänar en egen kolumn – trots att den varken är vertikal eller ens brant. Äventyr kommer i många former – för mig handlar det främst om naturupplevelser. Och några av mina absolut största möten med naturen har skett i denna vildmark av miljontals sandkorn, mitt i allt detta gnistrande torra ljus.

(Kolumn publicerad i tidningen Brant, feb 2010.)