Lämna mig i fred när jag springer

Ibland föreslår folk att vi ska springa ihop. Ta en runda, istället för en kaffe. När någon frågar det, då stirrar jag bara misstroget på personen. Springa tillsammans? Jag kan knappt tänka mig något värre. Att springa sida vid sida med någon. Ursäkta mitt språk, men fy fasiken! Vad är meningen med att flåsa i spåret tillsammans? Ska man prata? Då blir ju allt dubbelt så jobbigt. Ska man vara tyst? Då finns det ju ingen mening med det alls. Jag får allvarligt talat lite småont i magen vid tanken.

När jag springer är det ensamheten jag uppskattar bäst. Tystnaden också, men oftast musiken i öronen. Det är bara jag och mina tankar, mina tunga andetag och svett som stänker. Jag är oftast ganska ful när jag springer. Och jag blir irriterad om det är för mycket folk ute. Jag springer oftast i skogen, snubblar ibland, skrattar ibland. Varför flåsa ikapp med någon annan?

Nej. Jag förstår inte grejen. All annan "kompis-träning" hajar jag. Men löpning. Banne mig, lämna mig i fred när jag springer!