Mina ögonblick

Vi har väl alla minnen från ögonblick i naturen, som etsat sig fast av olika anledningar. Så här i efterhand vet jag att alla mina handlar om naturens storhet. Mitt i en svettig aktivitet, någonstans mellan hastiga pulsslag finner jag en stillhet. En känsla av att tillhöra och att samtidigt vara väldigt liten. Ödmjuk tacksamhet och ett rus, en slags berusning av livet.

Ett sådant ögonblick äger rum tjugo meter från toppen av Mount Kinabalu på Borneo, när jag inser att jag snart når den högsta punkten, precis till den gryende soluppgången. Ett annat sådant ögonblick är sekunden innan jag somnar utanför, istället för inne i tältet. Jag vill inte krypa in, för att jag inte kan släppa den strålande stjärnhimlen med blicken. Ett tredje är den tidiga, svala morgonen uppe på Aiguille du Midi, långt innan byn nedanför vaknar upp till en ny dag.

Mina ögonblick vore ingenting utan naturen.

Vi frilufsare nyttjar gärna naturen till max. Vi springer, vandrar, cyklar, klättrar – ja, till och med lagar mat och bor i den. Miljömevetenhet och friluftsliv är inte varandras motsatser. På många sätt kompletterar dem varandra. Eller borde. Det är först på senare år som jag har börjat förstå vidden av det ansvar som också tillkommer mina intressen. Man ska ta hand om det man älskar – det håller nog de flesta med om. Men det är också det man älskar som ibland förbises, eller tas för givet. En sann friluftsälskare städar förmodligen (förhoppningsvis) upp efter sig på tältplatsen och eldar inte där eldförbud råder. Men givetvis stannar ju inte ansvaret vid dessa självklarheter. Det är därför det tillverkas sovsäckar och jackor i miljövänliga material, det är därför produktionssätten anpassas till att inte vara skadliga för miljön. Och det är därför vi konsumenter köper dem. Vi skapar marknaden för miljövänliga produkter genom att efterfråga dem. Det är också ett ansvar.

Vårt friluftsliv är värdefullt och det är ingenting utan naturen. För vad är det egentligen du älskar mest med att vara ute? Är det adrenalin, gemenskap, fart, stillhet eller natur? Är det en kombination av de alla? Faktum är väl att den ena inte vore mycket utan den andra.

Forskare tror att vi kommer att ha en helt isfri nordpol inom bara ett par decennier. Det är inte i någon avlägsen framtid, utan lagom tills jag når den gyllene medelåldern och kanske har unga barn.

När jag tänker på, vad jag enkelt kallar för ”mina ögonblick”, så påminns jag om att jag måste och vill ge tillbaka. Mina framtida barnbarnsbarn förtjänar också ögonblick i det gröna, som etsar sig fast och gör intryck. Klyschigt men sant. Om inte ett miljöintresse leder till ett friluftslivsintresse så borde det i varje fall vara tvärtom. De båda bör gå hand i hand, men verkar inte så göra hos alla.

Vägarna är många, likaså är frågorna om vad som är rätt och fel. Kanske borde var och en fråga sig – hur möter jag naturen på ett rättvist sätt – utan att skada eller utnyttja den? Även efter de mest jobbiga, kalla, hungriga strapatser (när man kastar svordomar över regn och kyla, blöt klippa och dumma kartor) så återvänder vi alltid till naturen och upplevelserna. För att vi älskar dem. Det är dags att ge tillbaka och investera i alla de där minnesvärda ögonblicken, som komma skall.

(krönika publicerad i tidningen Brant, våren 2011).