Emma V Larsson

Bloggen flyttar!

2011-11-11T17:21:00.004+01:00

Nu tar jag en liten paus här på blogspot ett tag. Istället kommer bloggen nu att göra ett gästspel på tidningen Outsides webb. Visst följer ni med?
Välkommen till - http://emmav.outsideonline.se/

Mina ögonblick

2011-11-08T19:22:00.003+01:00

Vi har väl alla minnen från ögonblick i naturen, som etsat sig fast av olika anledningar. Så här i efterhand vet jag att alla mina handlar om naturens storhet. Mitt i en svettig aktivitet, någonstans mellan hastiga pulsslag finner jag en stillhet. En känsla av att tillhöra och att samtidigt vara väldigt liten. Ödmjuk tacksamhet och ett rus, en slags berusning av livet.

Ett sådant ögonblick äger rum tjugo meter från toppen av Mount Kinabalu på Borneo, när jag inser att jag snart når den högsta punkten, precis till den gryende soluppgången. Ett annat sådant ögonblick är sekunden innan jag somnar utanför, istället för inne i tältet. Jag vill inte krypa in, för att jag inte kan släppa den strålande stjärnhimlen med blicken. Ett tredje är den tidiga, svala morgonen uppe på Aiguille du Midi, långt innan byn nedanför vaknar upp till en ny dag.

Mina ögonblick vore ingenting utan naturen.

Vi frilufsare nyttjar gärna naturen till max. Vi springer, vandrar, cyklar, klättrar – ja, till och med lagar mat och bor i den. Miljömevetenhet och friluftsliv är inte varandras motsatser. På många sätt kompletterar dem varandra. Eller borde. Det är först på senare år som jag har börjat förstå vidden av det ansvar som också tillkommer mina intressen. Man ska ta hand om det man älskar – det håller nog de flesta med om. Men det är också det man älskar som ibland förbises, eller tas för givet. En sann friluftsälskare städar förmodligen (förhoppningsvis) upp efter sig på tältplatsen och eldar inte där eldförbud råder. Men givetvis stannar ju inte ansvaret vid dessa självklarheter. Det är därför det tillverkas sovsäckar och jackor i miljövänliga material, det är därför produktionssätten anpassas till att inte vara skadliga för miljön. Och det är därför vi konsumenter köper dem. Vi skapar marknaden för miljövänliga produkter genom att efterfråga dem. Det är också ett ansvar.

Vårt friluftsliv är värdefullt och det är ingenting utan naturen. För vad är det egentligen du älskar mest med att vara ute? Är det adrenalin, gemenskap, fart, stillhet eller natur? Är det en kombination av de alla? Faktum är väl att den ena inte vore mycket utan den andra.

Forskare tror att vi kommer att ha en helt isfri nordpol inom bara ett par decennier. Det är inte i någon avlägsen framtid, utan lagom tills jag når den gyllene medelåldern och kanske har unga barn.

När jag tänker på, vad jag enkelt kallar för ”mina ögonblick”, så påminns jag om att jag måste och vill ge tillbaka. Mina framtida barnbarnsbarn förtjänar också ögonblick i det gröna, som etsar sig fast och gör intryck. Klyschigt men sant. Om inte ett miljöintresse leder till ett friluftslivsintresse så borde det i varje fall vara tvärtom. De båda bör gå hand i hand, men verkar inte så göra hos alla.

Vägarna är många, likaså är frågorna om vad som är rätt och fel. Kanske borde var och en fråga sig – hur möter jag naturen på ett rättvist sätt – utan att skada eller utnyttja den? Även efter de mest jobbiga, kalla, hungriga strapatser (när man kastar svordomar över regn och kyla, blöt klippa och dumma kartor) så återvänder vi alltid till naturen och upplevelserna. För att vi älskar dem. Det är dags att ge tillbaka och investera i alla de där minnesvärda ögonblicken, som komma skall.

(krönika publicerad i tidningen Brant, våren 2011).

Made in Iceland

2011-11-07T18:10:00.001+01:00

Jag kan se delar av den här filmen om och om igen. Om och av Klara Harden som korsade Island till fots en sommarmånad.

MADE IN ICELAND from Klara Harden on Vimeo.

Finmössan

2011-11-07T08:55:00.004+01:00

En av mina favoriter: Inka beanie från Tierra. 249 kronor. Den passar för de flesta situationer, bland annat när man pussas med kungskrabbor.

Träningsresor i Escape

2011-11-01T12:52:00.002+01:00

I somras skrev jag ett reportage till resetidningen Escape, som handlade om träningsresor. Till denna gjorde jag en guide till de olika aktiva resor som finns, exempelvis wellness, löpning och äventyr. Den kan du läsa HÄR!

Till skogs

2011-10-30T19:15:00.005+01:00

Har varit i skogen tre helger i rad, för både jobb och helg. Känns som bästa sättet att spendera ledig tid just nu (och jobb-tid också för den delen!) - bland löven i gott sällskap. Är lite stadsallergisk nu igen och leker med tanken på att byta lägenhet, byta plats. Till någonstans där stan inte så nära. Men det är bara på skoj, än så länge. Tänk om jag hade en stuga OCH min lägenhet, som jag ju ändå är överförtjust i. Hur fint vore inte det?

Här, i en Hellas-skog vill jag ha min skrivarlya, tack.

Att klättra som en apa

2011-10-27T08:20:00.001+02:00

Lite klätterinspiration såhär på morgonkvisten.

Winter Show

2011-10-25T09:31:00.003+02:00

En sprillans ny mässa är på gång i Sthlm i nov - en mässa som jag verkligen ser fram emot.

Den 11-13 november är det dags för Winter Show, en mässa för alla som älskar en aktiv vinter. Mässan erbjuder massor aktiviteter för både stora och små, allt från snowboardsåkning och afterski till föredrag om lavinkunskap.

Utanför mässhallen ska det till och med byggas en skidbacke där man kan åka bräda och skidor. I mässans 450 kvadratmeter stora lounge fylls scenen dagtid av föredrag och filmvisningar. Bland annat kan besökarna lyssna på Vallaskolan, om hur man vallar skidor, eller lära sig lavinkunskap och allt om pudersnöskidåkning med Andreas Bengtsson som är utbildad bergsguide. På scenen blir det också filmvisning, bland annat visas Free Radicals senaste film The Sunny Side.

Det blir så klart Afterski också.

Ses där!

Antoine Montant

2011-10-24T09:20:00.003+02:00

I somras var jag på Korsika. Då mötte jag och intervjuade en av världens skickligaste skärmflygare - Antoine Montant. I dag vaknade jag tyvärr till beskedet att han har förolyckats under ett basejump i franska Alperna. Antoine var en av de bästa inom speedflying och blev bara 30 år. Det intryck jag fick av honom i somras var att han var mycket trevlig och livsglad, samt en fantastisk lärare i skärmflyg.

Fotot ovan tog jag i juni. Det föreställer Fotograf-Patrik och Antoine Montant flygandes tandem på Korsika.

Très Bonne Équipe

2011-10-23T20:51:00.004+02:00

Och här kommer bilderna från gårdagskvällen. Jag hade varit på vift under ett par dagar så hann inte få med mig kameran. Men CykelAlex kan man lita på, så jag lånar några av honom (förutom de få tarvliga försök jag gjorde med mobilkameran).

Jag var taggad, redan i tunnelbanan.

Sköna killar, stor publik.

CykelAlex på g.

Öl och mingel.

Filmtime!

Filmpremiär och söndagsintervju

2011-10-23T10:01:00.004+02:00

Var på filmpremiären av Très Bonne Équipe!, filmen om Kaj Zackrisson and Sverre Liliequist, igår kväll. Filmen var härlig och bjussade på en skön historia om killarnas karriärer, vänskap och resor. Den kan jag verkligen rekommendera er att se, även för den som inte är skidfrälst. Jag gillade framförallt den dokumentära touchen - det fanns verkligen en historia att berätta. Premiären var på Filmhuset ute på Gärdet och kvällen började med mingel och öl. Foton från eventet kommer! Kolla in teasern nedan.

Söndag i dag. Jag startade morgonen med en intervju med Björn Ferry. Han är fantastiskt trevlig och inspirerande Verkar ha en skön syn på livet. Sedan blev det en springtur i morgonsolen. Och nu? Nu blir det skriva av! Sen måste jag nog ut och njuta av det fina vädret igen...

Très Bonne Équipe! Teaser from Très Bonne Équipe on Vimeo.

Morgonstunden

2011-10-21T08:48:00.004+02:00

Jag har hittat tillbaka till mina morgonpromenader. Jag var alltid ute innan frukost förr. Nu när jag har börjat med det igen riktigt känner jag hur mycket jag behöver det. Det hjälper mig att sortera tankar, vakna upp ordentligt och jag får en underbar start på dagen. Ibland blir det promenad, ibland löptur. I morse var jag ute och sprang vid sju - det var halt på gatorna och vattnet var ilsket. Sedan tittade solen fram och allt blev alldeles gyllene. Bilderna i detta inlägg tog jag bara 8 min från min lägenhet. Tack och lov att vattnet finns - jag kan inte springa på vanliga asfalterade gator och skulle aldrig vilja bo mitt i stan. Jag behöver naturen. I kväll blir det en löptur till - denna gång i riktiga skogen. Den skog som jag ibland kallar för "min" och är uppväxt med.

Pepp: Har hittat en ny spring-låt som är formligen besatt av (inte bara när jag springer. Nämligen DENNA!

Höst i Hellas

2011-10-19T08:37:00.003+02:00

Firade in hösten i Hellas i helgen. Vad vore Stockholm utan Hellas och Tyresta? Ganska trist i min mening... (det där kommer jag få skit för). Hade i vilket fall en fantastisk dag ute bland löven, tillsammans med H. Vi avslutade skogsvandringen med varm choklad i höstsolen. Idyll! Som jag älskar hösten. Och hösten vore ingenting utan skogen. Egentligen, ingen årstid vore särskilt mycket utan skog.

I morse var jag ute och sprang innan gatulamporna hade släckts. Det kändes lätt och härligt. När jag kom hem var all elektricitet kaputt i hela området. Först fick jag panik - jag som inte hade laddat datorn och behövde jobba. Men till slut tog jag mig en kopp ljummen kaffe och sade till mig själv att bara chilla - det finns ju inte så mycket att göra åt saken. Då kom elektriciteten tillbaka igen. Bara sådär.

Ha en fin dag!

En inte så brant kolumn

2011-10-17T19:52:00.002+02:00

Ökendammet täcker armar och ben. Den brännande eftermiddagssolen får mig att kisa och marken att ånga. Mina nakna fötter gräver sig djupt ned i sanden för varje steg. Världen känns större i öknen. Och ändå är allt jag kan se skapat av sand. Ökenvinden har format miljontals små sandkorn till berg och dalar som glittrar gyllene i det frätande ljuset.

Man brukar säga att öknen är ödslig. Tom. Död. Det är långt från min sanning. Öknen är fullt levande – och oerhört vacker. Här finns vilda vindar, stormar och krypande växtlighet. I öknen möts tydliga kontraster - djur och människor, värme och kyla, dag och natt. I kväll kommer jag att vila på en sanddyn och blicka upp mot en svart himmel där stjärnorna lyser klarare är någonsin förr. I morgon äter jag lunch med beduiner - ett gästfritt folk som i denna ökens södra delar fortfarande lever sitt traditionella nomadliv. Ett ökenfolk som befinner sig i ett ständigt möte med naturen, i en relation där de både ger och tar. I vissa av världens öknar frodas dessutom ökenturismen. Safaris, kamelridning, fyrhjulingar och skärmflyg lockar adrenalinsökare. Absolut stillhet möter flämtande puls.

Kanske är det för att naturen är så påträngande, som den känns extra levande. Du kommer inte undan från den, du är omringad av vidder. Ibland, i det första nyvakna gryningsljuset, känns naturen så nära, att jag inbillar mig att jag hör den brända jorden andas. Min fascination för öknar är kanske en kontrast till min kärlek för skog och fjäll. Men ändå går dem så väl hand i hand. Det är vildmark, men i en helt annan färgskala.

Öknen kommer i olika skepnader. Vidsträckta förbrända vidder, saltöknar, sandöknar, stenöknar. Här har naturen tagit kommandot. Saltöknar, med sina solreflekterande saltkristaller är ett magnifikt exempel på hur naturen aldrig glömmer sitt ursprung.

När jag lämnar öknen känns det märkligt tomt. Jag vill ta tystnaden och den smeksamma vinden med mig. En ung beduinkille betraktar min oro med ett leende.
- Ska jag fylla en vattenflaska till dig, med sand? Då kan du ta med dig en bit av öknen hem, förklarar han.

Jag nickar tacksamt och han låter den mjuka sanden smeka hans handflator på sin väg ned i den tomma plastflaskan.

Jag tar min flaska, skakar öknen ur min kropp och sätter mig i bilen. Öknen förtjänar en egen kolumn – trots att den varken är vertikal eller ens brant. Äventyr kommer i många former – för mig handlar det främst om naturupplevelser. Och några av mina absolut största möten med naturen har skett i denna vildmark av miljontals sandkorn, mitt i allt detta gnistrande torra ljus.

(Kolumn publicerad i tidningen Brant, feb 2010.)

Det här med rutiga skjortor

2011-10-15T10:09:00.005+02:00

Det här med rutiga skjortor. Jag är så svag för det! Både på tjejer och killar, rutiga skjortor överallt. Kom att tänka på det när jag såg ett pressmeddelande från Fjällräven - om att deras storklassiker ska återlanseras.

Canada Shirt började säljas 1976 och nu är den åter. Kanske ge pappsen en riktig skogshuggarlook på fars dag som snart är här? Om jag skulle ge min fina pappa en skjorta finns det emellertid en risk att den till slut hamnar i min garderob. Har redan rensat bland hans skjortor och smugit med mig pärlorna. Det ska vara stort, mysigt och rutigt.

Nog om skjortor. Det är lördag och det är en härlig lördag. Helgnjut!

Tillbakablick - Nordnorge i juni

2011-10-14T16:31:00.004+02:00

Japp. Återblickar var det ju. Nu fortsätter vi med det vackra Nordnorge.

Tromsö i all sin prakt - en äventyrlig stad!

Paddling i Tromsö.

Glad fotograf Patrik Lindqvist, god mat.

Jag leker krabba. Roligare än det ser ut!

Isbarer är bra grejer, ett stopp med Hurtigruten i Vesterålen.

Fotograf-Patrik är en fantastisk fotograf. Men han är också fantastiskt duktig på att somna lite varstans. Jag har börjat få ihop en gedigen samling sov-foton på olika platser i världen. Det är kul!

Gårdagens kalas

2011-10-13T17:03:00.005+02:00

Kalas på pr-byråer igår alltså. Jag var så upptagen med att prata, äta och kika på nyheter att jag nästan glömde bort kameran. Men några pics blev det (mest på mat måste erkännas...) I stort så var majoriteten av träningskläderna härligt kontrastrika i sina färger. Det kommer bli en färgglad vår vill jag lova - både i spåret och på gymmet.

Men jaaa vad gott!

Jag och finJohanna

Galet snygga färger från Craft.

Lämna mig i fred när jag springer

2011-10-13T10:50:00.002+02:00

Ibland föreslår folk att vi ska springa ihop. Ta en runda, istället för en kaffe. När någon frågar det, då stirrar jag bara misstroget på personen. Springa tillsammans? Jag kan knappt tänka mig något värre. Att springa sida vid sida med någon. Ursäkta mitt språk, men fy fasiken! Vad är meningen med att flåsa i spåret tillsammans? Ska man prata? Då blir ju allt dubbelt så jobbigt. Ska man vara tyst? Då finns det ju ingen mening med det alls. Jag får allvarligt talat lite småont i magen vid tanken.

När jag springer är det ensamheten jag uppskattar bäst. Tystnaden också, men oftast musiken i öronen. Det är bara jag och mina tankar, mina tunga andetag och svett som stänker. Jag är oftast ganska ful när jag springer. Och jag blir irriterad om det är för mycket folk ute. Jag springer oftast i skogen, snubblar ibland, skrattar ibland. Varför flåsa ikapp med någon annan?

Nej. Jag förstår inte grejen. All annan "kompis-träning" hajar jag. Men löpning. Banne mig, lämna mig i fred när jag springer!

4-åring med klätterpower

2011-10-12T17:44:00.001+02:00

Den här fyraåringen klättrar bättre än mig.

Lead Climbing 5.10b @ the age of 4 from Belay Cafe on Vimeo.

Vinterspan

2011-10-12T08:49:00.006+02:00

Här kommer lite vinterplagg som jag har spanat på. På-håll-förälskelse kan vi kalla det.

Snygga och mycket vinterpraktiska Sorel, finns på Addnature bland annat.

Mys-mössa från Craft. Fin!

Klassiskt och snyggt från Fjällräven, Tur Jacket. Den här formligen älskar jag. Har dock aldrig sett den live, men gissar att den är lika snygg i verkligheten som på bild.

I dag är det en drös med press-event på gång i stan. Jag och vännen K ska springa oss trötta och kika på alla nyheter. Bilder kommer givetvis senare. Även om några timmar vid datorn hade varit nyttigt för några av de skrivprojekt som är på gång, så känns en mingel-dag i gott sällskap helt rätt i dag.

Vild mtb

2011-10-11T16:53:00.001+02:00

Jag har hävdat det förrut - mtb är farligt! Galet filmklipp från Afrika.

Tillbakablick - Svalbard i juni

2011-10-11T07:35:00.007+02:00

Sommaren 2011 gick fasligt fort men innehöll så många fina stunder att jag blir lite lätt vimmelkantig när jag tänker på det. Det blev många fantastiska resor och jag tänkte köra några återblickar, för jag känner att resebloggandet inte var som det skulle då. Jag hann helt enkelt inte. Jag börjar med resa nummer ett: Svalbard.

Den här bilden är tagen långt efter midnatt, förmodligen runt 3 på morgonen. Vi åkte skoter på glaciären och njöt av midnattssolen. Kom hem lagom till frukost, med en sprillans ny solbränna.

Vi besteg den vackra Nordenskiöldtoppen. I den omgivningen känner man sig pytteliten.

God mat hittas på "Huset" - en härlig och fin restaurang med fantastisk mat. Nattklubben på nedervåningen (Svalbards enda?) går inte heller av för hackor! :)

All.I.Can

2011-10-10T13:02:00.004+02:00

Ruskigt snygg teaser från All.I.Can - filmad på 6 kontinenter. Vackra vinter!

All.I.Can. Teaser 2 from Sherpas Cinema on Vimeo.

Foton från Moningtons Sportloppis

2011-10-10T09:05:00.004+02:00

I helgen höll Mornington Hotell i Bromma i den återkommande sportloppisen. Jag var där och träffade lite vänner, minglade och drack kaffe. Lyckades dokumentera lite med mobilen.

Kul sportutrustning och snygga kläder.

Sara Orrensjö, Magnus Sundberg från Tierra och fotografen Fredrik Schenholm var på plats.

Cykel-Alex var kaffesugen och hade galet hår (galet hår är galet bra i min mening).

Schenis sålde finfina ting.

Cykel-Alex har skrivit på sin blogg (under detta foto) att jag undrar "har jag något "mellan tänderna?" Vilket iofs var heeeelt sant. Men till sanningen hör att han har en stor kamera, och att jag precis hade ätit en sådan där smulig chokladruta. Berättigat med andra ord. Så sista fotot, fotocred till Cykelalex.

Sportloppis

2011-10-06T14:52:00.003+02:00

På lördag är det sportloppis, på Mornington i Bromma. Man kan fynda bland kläder och utrustning (nya skidor kanske?), men framförallt kan man umgås! Bland annat Outside, Tierra och Addnature finns på plats. Jag ska varken sälja eller shoppa (försöka), men jag tänkte garanterat titta förbi och säga hej. Kom dit vet ja! Det finns till och med ett after ski-band på plats. Det ni. Läs mer HÄR.

Mycket i luften nu

2011-10-05T16:37:00.004+02:00

Tänker på livet i dag. Stort ämne. På sammanträffanden och sådant. Har alltid trott väldigt starkt att man själv bestämmer vart man ska och hur man når dit. Att sitta och låta slump/öde eller annat bestämma känns så slappt, som om man inte ens försöker styra, eller skaffa sig det man vill ha. Vissa saker (drömmar, jobb, människor) är helt enkelt för dyrbara för att det ska glida en ur händerna, för att man inte ska kämpa. Hur som.

Har skrivit som en tok i dag, samt redigerat foton från Himalaya. När jag ser alla bilder känns det redan som om det var väldigt länge sedan vi var där. Men när jag ser mig omkring här hemma, känns det som om jag precis kom in genom dörren och har varit borta i en evighet. Jag gör allt dubbelt upp just nu. Jag äter enormt mycket, inte för att jag är hungrig, utan för att det är så gott (aldrig mer ris). Jag duschar flera gånger om dagen, bara för att jag kan och för att min tvål doftar så gott (efter 2 veckor utan tvätt kanske det är en naturlig reaktion?). Och eftersom det är höst runt knuten är det ju dags för lite förändringar. Så jag ändrade min hårfärg. Men jag kan nu konstatera att det inte alls syns på fotot nedan. Så jag kan ju passa på att visa upp min nya höstjacka istället.

Tierra

2011-10-04T18:42:00.005+02:00

Så här ser den nya Tierra-katalogen ut inför vintern 2011. Många foton är från Tarfala, tagna av eminente Fredrik Schenholm. Vi var i Keb-området i april och härjade några dagar. I katalogen finns även ett reportage om Tarfala, skrivet av mig. Det heter Tarfala-tagen. För tagen, det blev jag. Fin plats det där, vill tillbaka en dag. Det finns en bild i katalogen, sida 31, som får mig att verkligen längta efter vintern. Vi satt inne på Keb fjällstation och var tvungna att posera framför Fredriks kamera, men i själva verket satt vi mest bara och skrattade, medan vinden tjöt utanför fönstret. Faktum är, hela katalogen får mig att längta efter vintern. Till och med efter att göra bort mig i pisten i år igen.

För att bläddra i hela katalogen, tryck HÄR!

Mt Everest

2011-10-04T09:34:00.002+02:00

Jag har skrivit en krönika om hur det var att se Mount Everest för första gången. Det hade inte riktigt den effekt som jag hade väntat mig. Alls. Och det har inget med den förrädiska jordbävningen att göra. Jag vandrade in till baslägret. Det var en fin vandring. Lite flåsig pga höjden. Tog kort på mig själv som ni ser. För att minnas känslan och allt det där. Halsbandet som jag har på mig kommer från Nepal och är buddhistiskt Det ger mig tur. Och krönikan, den får ni läsa i ett senare nummer av Brant.

Extremsport + Yoga = sant?

2011-10-03T08:49:00.003+02:00

Jag har vänner som extremsportar. Jag har vänner som yogar. Och – jag har vänner som gör både och. Det som slår mig är att de sistnämnda blir fler och fler och när jag pratar med dem om det så visar det sig att de flesta yogar för extremsportens skull.

Vid första anblick har väl kanske yoga och extremsport föga gemensamt (sedan kan man väl också diskutera i en evighet om vad extremsport faktiskt är. Så tillåt mig generalisera en aning i denna text).

Yoga är i dag en populär träningsform världen över. Det som en gång ansågs vara flummigt är ett självklart inslag i många människors liv. I många extremsportares inte minst. Det extrema möter det lugna – två poler slås samman. Men är de så olika varandra, egentligen?

I klättringen har yogan gjort ett stort intåg. Det finns DVD:er och kurser som syftar till att lära ut yoga, för just klättrare. Jag har en vän som är utomordentligt vig, uthållig och stark. Han både klättrar och tränar yoga regelbundet.

- Jag yogar för att det hjälper mig i klättringen, både fysiskt och psykiskt. Det tränar givetvis min rörlighet och flexibilitet men allra mest hjälper det mig med närvaron. I både yogan och klättringen måste jag vara helt närvarande i mina tankar och inte låta omvärlden störa. På yogamattan och på klippan så måste man gå helt upp i sin aktivitet, berättar han.

Sedan har vi fridykning. Aldrig har jag väl mött en fridykare som inte tränar yoga som komplement. En vän berättar:

- Utan yogan skulle jag knappast vara en bra fridykare. I yogan övar jag upp min förmåga att kontrollera tankeflödet. Det är inte optimalt att få panik på 60 meters djup och då måste man kunna kontrollera sina tankar. Yoga för mig handlar också om att kontrollera och disciplinera kroppen. Man måste ha en disciplinerad kropp innan man kan kontrollera sinnet, eftersom kroppens känslor och tillstånd påverkar tankarna. Det gäller att kunna ha en "obekväm" känsla i kroppen och samtidigt vara lugn i sinnet under ett dyk. Framförallt har yogan lärt mig att andas bättre. Egentligen utgör andningen grunden i all träning och ja, i livet i stort.

Och det stannar inte där. En tredje vän håller på med downhillcykling och snowboardåkning. Han formligen prisar yogan för att den har hjälpt honom med att få en smidigare och mer funktionell kropp.

- Efter en sommar fylld av yoga gjorde jag ett av mina bästa premiäråk på snowboard någonsin. Den förbättrade rörligheten gjorde stor skillnad, berättar han.

När han nyligen tävlade i downhill körde han stenhård yoga innan tävlingstillfället, med flera pass i veckan.

- Det blev ett sätt att slappna av mentalt inför den stundande utmaningen och en garanti för att kroppen skulle fungera. Annars brukar jag ha mycket problem med en krampaktig känsla i ländryggen.

Lugn, kontroll och närvaro. Men också rörlighet, smidighet och minskad värk. Det mentala möter det fysiska i alla mina vänners svar. Är yogan den mentala balans som behövs för dem som upplever rusiga ögonblick på höga höjder, i djupa hav eller i branta pister? Är yogan en återhämtningsprocess där kroppen får ett lugnare komplement till sin vanliga träning? Eller delar helt enkelt yogan många likheter med alla dessa sporter?

Det kanske är lite som klättervännen sade till mig nyligen:

- Yoga är kanske inte så adrenalinfyllt, men dess effekter är lagom extrema ibland. För mig går klättringen och yogan verkligen hand i hand. Klättring är ju ändå lite som yoga, på vertikal ledd.

(Krönika publicerad i Brant, jan 2011)

Outsidefilm: Emma flyger luftballong

2011-10-01T19:36:00.004+02:00

I senaste Outside har jag bland annat skrivit en text om ballongflygning på den franska landsbygden. En stillsam aktivitet (som fick minus vad gäller adrenalin, men plus vad gäller avkoppling)i underbar miljö. På Outsides webb kan man dessutom se en liten video från min ballongfärd. Visst ser jag smått galet entusiastisk ut?

(Foto: Honda)

Sparkar bland löven

2011-10-01T17:56:00.003+02:00

Jag älskar årstidsskiftningar. Det nya inspirerar mig. Jag älskar början på hösten allra bäst. Extra mycket det här året, enkom av den anledning att hösten 2011 kommer att bli alldeles fantastisk.

Just nu landar jag efter den långa resan. Och landningen är mjuk och underbart smeksam. Jag sparkar bland vackra löv med skorna, andas skogsluft och springer bland rötterna. Jag umgås också med de allra finaste människorna, äter god mat och tar långa bad. Jag njuter som aldrig förr av både andras och mitt eget sällskap, av min lägenhet som känns mer hemma än någonsin och av morgonsolen på min kudde. Igår kväll hade jag vänner över på middag och det var en härlig kväll som satte tonen för resten av året. Mer goda middagar, rödvin och skratt!

I dag har jag suttit i en skön sol och läst John Krakauer. Är skrivsugen. I morgon blir det stora skrivardagen. Ha en fin lördagskväll!

Ett hej hemifrån

2011-09-30T05:35:00.002+02:00

Jag är hemma igen. Det känns overkligt. Jag är jättetrött, men kan inte sova. Vaknade mitt i natten och satt en halvtimme på sängkanten och undrade förvirrat vart jag var. Jag hittade inget lyse och hade inte en aning. När jag lyckades lysa upp mitt eget sovrum med mobilen var lättnaden enorm. Jag är hemma! Gårdagen var ett kram- och tårkalas. Jag har saknat er alla här hemma. Det känns bra att vara tillbaka i en vardag - som jag har insett är en fantastiskt fin vardag. Jag skriver mer sen, ville bara säga hej.

Nya bloggen uppe!

2011-09-07T16:31:00.003+02:00

Nu är Outside-bloggen uppe. Där ska jag blogga under resan, så mycket som uppkopplingen tillåter. Kanske blir något inlägg här också. I morgon bär det av - då börjar cykeltrippen. 2 veckor med knappt någon civilisation. Laddad!

Se nya bloggen HÄR.

Kram till er

En liten film om resans början

2011-09-07T04:38:00.000+02:00

Litet smakprov från Nepal och Tibet

2011-09-05T09:49:00.004+02:00

4 alldeles för stora svenskar i en alltför liten taxi i Kathmandu.

2011-09-05T09:37:00.001+02:00

I Lhasa

2011-09-05T06:03:00.005+02:00

I lördags kom vi till Lhasa, Tibet. På flyget från Kathmandu fick vi strålande vyer över Mount Everest. Tänk att folk faktiskt står på den toppen, som sträckte sig hög ovanför molnen. Fascinerande och mycket vackert.

Lhasa är inte det minsta likt Kathmandu. Bergen som omringar är höga och aldrig långt bort. Vi har besökt kloster och tempel, traskat upp och ned för gatorna och hittat mysiga små restaurang-krypin. Igår lärde jag mig att allergi och hög höjd inte är en strålande kombination - allergimedicinen har gjort mig seg och matt dagen till ära. Därför har jag dragit mig tillbaka till rummet nu på dagen, för att vila. Annars funkar höjden bra för min del - lite huvudvärk då och då och vissa sömnproblem förvisso. Men det kunde vara mycket värre. På torsdag börjar vi cykla. Igår plockade vi ihop cyklarna och flygpersonalens oömma behandling verkar inte ha gjort någon större skada.

Nu ska jag jobba lite och försöka få i mig en proteinbar. Aptiten är ju sådär.

Kram på er

Till Tibet

2011-09-02T17:22:00.002+02:00

I morgon aker vi anligen till Tibet. Kathmandu har varit en harlig upplevelse, men vi ar alla ivriga att komma igang, pa riktigt. Jag langtar efter berg och vidder, dar man slipper trafik och avgaser. Kathmandu kanns som en sadan stad man maste smalta - jag behover sortera alla intryck. Vi hade en riktigt bra dag i dag, forsokte se sa manga nya platser som vi kunde. En del intryck var starka och markliga, men det berattar jag mer om senare.

Jag tvivlar pa att jag kommer att kunna uppdatera denna blogg nar vi kommer till Tibet, tror att blogspot kan vara blockat i Kina. Men hall utkik pa www.outsideonline.se, for tids nog kommer en blogg upp dar.

Karlek/ Em!

Kathmandu.

2011-09-01T18:27:00.004+02:00

Kathmandu är en galen stad. Vi vaknade abrupt upp ur vår flygdvala i morse när vi kom hit. Färger, lukter, ljud och människor överallt. Det känns sannerligen att man lever här, alla sinnen får arbeta på högvarv. Något som slår mig efter första dagen är att människorna är underbara - vänliga, gästfria och genuina. Något annat som slår mig är att trafiken är galen. Det känns livsfarligt att cykla i den här staden. Nu sitter jag på hotellets lilla innegård, under gröna träd och svart himmel och skriver. I kväll åt vi på en typisk nepalesisk restaurang. Mat som jag inte kunde identifiera, men som smakade gott och starkt, nepalesisk musik och dans. Jag, John och Staffan tog oss en svängom vi också. Videobeviset finns på facebook. Vår blogg på Outsides hemsida borde komma upp under morgondagen. Än så länge nöjer vi oss med denna och med facebook.

Sverige känns väldigt långt borta. Kathmandu kan inte riktigt göra annat än att ta sina besökare med storm. Det är en intensiv stad, som jag hoppas få ett någorlunda grepp om i morgon. Vi har druckit nepalesiskt vin (buäh) och den lokala ölen vid namn Everest - den sistnämnda är mycket fin. Nu ska vi njuta lite av natten och akta oss för monsterfjärilarna (jag lovar, de är snabba, stora och attackerar när man minst anar)!

I Doha, Qatar

2011-08-31T19:28:00.001+02:00

Jag befinner mig på flygplatsen i Doha nu. Det är 36 grader varmt. Oerhört härligt att landa och se ökenlandskap breda ut sig. Nu ska vi hänga i den här loungen ett tag, dricka kaffe, kanske en öl, äta hummus och brownies, för att sedan flyga vidare till Kathmandu, om cirka 6 tim. Jag läser, tänker och njuter av att vara på en ny stor flygplats. Jag har ingen aning vad jag har att vänta de kommande veckorna, det blir onekligen intressant. Spännande! Doha är för övrigt en plats som jag gärna skulle vilja besöka på riktigt en gång. Men det får bli en annan resa. Bilden ovan visar mig, Staffan och John i bästa lounge-mood. Skönt häng.

God kväll!
Em

Snart på väg

2011-08-30T20:41:00.003+02:00

Nu åker vi snart. Mina resekamrater har förberett sig och laddat i 4 år. Jag i ett par månader. Förstå vilken grej för dem - att äntligen uppleva allt det som de har planerat för så länge. Jag har inte riktigt fattat än, att jag ska få se Nepal och Tibet. Det känns overkligt. Men underbart. Nu ser jag fram emot att vara på väg, på resande fot. Att uppleva en massa nytt, alla intryck, känslor, människor. Att få samla intryck och skriva ned dem under färdvägen. Jag tänker blogga så mycket jag bara kan. Följ med vet ja.

Foto från en annan resa någon annanstans.

Mulle, berg och andning

2011-08-29T22:53:00.005+02:00

Ibland kommer jag på mig själv med att vara totalt meganördig. Som nyss exempelvis. Läste ett pressmeddelande om att man snart ska hålla i den första internationella Skogsmulleutbildningen. Femton kursdeltagare från bland annat Västindien, Ryssland, Lettland, Skottland och Kanada får lära sig hur man med Skogsmulles hjälp ökar barnens kunskap och förståelse för vår natur. Temat för utbildningen är ”Learning for all senses”. Det är ju fantastiskt, tycker jag. Jag var själv ett stort fan av skogsmulle när jag var liten. Min omedelbara nördreaktion är: Jag vill också! Den här utbildningen kan ju inte vara annat än kul - tänk att få mulla sig fram i skogen, leka och vara utomhus på samma gång. Det är så klart Friluftsfrämjandet som ligger bakom satsningen - det där är de bra på. Gillar.

I övrigt springer jag runt som en skållad råtta. Packar, skriver, planerar och dricker kaffe. Inser att jag snart ska se höga berg. Riktigt höga berg. Det värmer så fint i magtrakten. Ni måste följa med på Outside-bloggen då, lägger upp länk när den finns uppe.

För någon vecka sedan kom en artikel ut, som jag har skrivit för Expressens Gi&Hälsa. Den handlar om medveten andning. Jag missade det dock totalt, för jag var på Irland när den kom ut. Däremot har jag en bild från kursen i Medveten andning - här testar jag den superba "relaxatorn" (det är inte en napp). Foto: Annelie Pompe.

God kväll!

Snyggaste cykeln i stan

2011-08-27T12:30:00.004+02:00

Himalaya-cykeln har anlänt! Jag susade genom stan på snygga Merida Scandium 3000 Juliet i dag. Hon är fantastisk att cykla på och jag ser fram emot att ha denna underbara cykel som resesällskap i Himalaya. Jag inser att det kan verka lite galet, att inviga cykeln så här fyra dagar innan avresa. Det är ju ändå 100 mil på hög höjd vi pratar om. Men men, det blir vad det blir! Galet är kul och jag är taggad till tusen. Min fantastiska nya cykel är en riktig vinnare från Merida och jag är oerhört tacksam för att det är just den cykeln som ska bära mig under veckorna som kommer. Nu ska jag jobbskolka och njuta av solen i skogen. Trevlig helg!

Bliz!

2011-08-26T16:55:00.005+02:00

Jag må ha feber. Ja må lida av sömnbrist. Jag må ha en allmänt rörig fredag som inte alls går som den ska. Och jag må behöva en kram. Men jag har i alla fall bra, coola solisar som ska följa med till Himalaya - Bliz Active Altitude. Perfekt för höga höjder! Något som går bra i dag, med andra ord. Det kräver ju ett leende och en high five. Over and out.

En vecka kvar

2011-08-25T08:46:00.004+02:00

Mindre än en vecka kvar till resan med stor R. Jag har totalt messat upp packningen men fick ovärderliga råd av Annelie igår. Fasiken alltså, det är svårt att veta vad som ska med och vad som ska lämnas hemma. I dag ska jag till Addnature och till Cykloteket och inhandla det sista som behövs. I vilket fall, något som absolut ska med är mina ganska nya byxor från North Face - de är grymma. Jag formligen bodde i dem både i Grövelsjön och under äventyren på Irland. Skön och snygg passform är guld värt när de ska återanvändas om och om igen. Apex Climbing Pant heter byxan och de har mycket stretch, samt väldigt låg vikt. De är slitstarka och torkar extremt snabbt. I grövelsjön brydde jag mig inte ens om att dra på mig skalisarna när regnet kom - apex-byxan torkade ändå så snabbt. Rekommenderas varmt för både klättring, topptur och vandring!

I väntan på orden

2011-08-24T19:57:00.002+02:00

Jag vet att den alltid kommer - inspirationen. Men det kan vara gruvligt att vänta på den. Ibland, när jag har ett stort reportage att skriva, kan den ta några dagar på sig. Jag vet ju innehållet på ett ungefär - men tonen, tråden, inledningen tar sin lilla tid. Och så plötsligt, mitt i något annat, då dyker den upp. Det är som en ren uppenbarelse Igår kväll kom den - jag skrattade högt av lycka. Det var på tiden, tyckte jag. Leka med mitt tålamod sådär. Inte okej. Men vetskapen om att den alltid kommer, i tid dessutom, det tröstar. Det gäller bara att det blir bra. Det måste alltid bli bra. Sedan är det bara att börja pussla. Jag sorterar minnen och sinnesintryck, återskapar verkliga människor på pappret. Nu skriver jag om Irland. Och det är speciellt att skriva om Irland - det är ju en av de mest fantastiska platser som finns. Hur förmedlar man allt det fantastiska? Hur ger man en rättvis bild av de underbara människor, miljöer och berättelser som finns där? Allt jag kan göra är att försöka. Så är det med det.

Bjussar på lite irländsk inspiration - veckans bästa irländska visa:

Nu ska jag återgå till mitt ordpussel.
Tjo!

En äventyrsvän på armen

2011-08-24T06:42:00.003+02:00

Kolla vilken fin ny leksak jag har - en sprillans ny resekamrat till Himalaya. Suunto Core är sannerligen några hopp uppåt för mig vad gäller klocka och jag är redan himlans nöjd. Men den ska testas ordentligt i Tibet och Nepal. Det verkar vara den optimala äventyrsklockan som utöver altimeter, barometer och kompass bland annat kan visa vädertrender och varna för oväder. Jag valde så klart utförandet Sahara Yellow - besatt av både Sahara-öknen och gult.
Tjoho!

Bilder från Carrauntoohill

2011-08-23T21:39:00.003+02:00

Lite foton från vackra Killarney, Irland.

Tillbaka

2011-08-22T06:45:00.004+02:00

Irland var en sprudlande, snabb och härlig vecka. Vårt tempo var så snabbt att jag inte ens hann sitta ned och skriva ett blogginlägg. Nu är jag hemma igen, samlar intryck och tankar för att plita ned det på papper. Snart bär det av till Himalaya och det känns som om jag har en drös med halvlösa trådar som måste knytas samman innan jag åker. Men det kan mycket väl bara vara en villfarelse. Nu kaffe. Sedan ärenden. Foton från underbara, vackra Irland kommer senare.

Ha en finfin dag.

Carrauntoohill

2011-08-09T07:59:00.002+02:00

Så heter Irlands högsta berg. På iriska skriver man Corrán Tuathail. Vackert, inte sant? Det är ett vackert berg, lite vresigt emellanåt med snabba väderväxlingar. Ibland tycks det torna upp sig lite skräckinjagande där bortom all snårig vegetation och all hård sten. Men det är alltid vackert. Och kargt. Det är nästan 1040 meter högt. Vandringen upp är fin, men inte alls helt enkel. Terrängen är så vild i Kerry-bergen och olyckor händer på grund av de lösa stenarna och det oförutsägbara vädret. Om bara någon vecka kommer jag äntligen få se silhuetten igen, av Irlands högsta berg. Det var det jag älskade mest när jag bodde i Killarney - den ständiga vyn över Kerrys höga toppar. Det är fantastiskt att vakna upp till. Det ser jag fram emot något så enormt. Något annat jag ser fram emot är att återupptäcka idylliska lilla Dingle på västkusten och åter igen förälska mig i Corks gatumyller och härliga charm. Och så Dublin så klart. Där jag har jag inte varit riktigt lika många gånger, men det är en underbart sprudlande stad. Bliz!

Ett år har gått.

2011-08-06T10:48:00.003+02:00

Ett år har gått sedan vi förlorade F. Vi saknar dig.

Det som får livet att kännas

”Jag känner mig som mest levande när jag riskerar livet”

Jag har hört de orden många gånger – i otaliga intervjuer med äventyrare och extremsportare. Jag nickar alltid instämmande, känner en förståelse. Men när det händer en olycka och en vän går från att känna sig som mest levande, till att inte leva mer, då måste jag rannsaka dessa ord – vända ut och in på dem och fundera över vad de verkligen innebär.

För många av dem som aldrig har känt sig hänförda av berg, tycks det vara nonchalant att riskera livet på en bergstopp. Ett arrogant sätt gentemot livet – ett ganska korkat beslut som drivs av drömmar om att vara bäst och bli känd. Så kan det självklart vara ibland. Men enligt min erfarenhet är det för det mesta precis tvärt om. Dessa människor, som lever på den riskfyllda gränsen, är enormt kunniga, pålästa, fokuserade och intelligenta. De hyser dessutom en enorm respekt för livet. Motsägelsefullt?

Det tycker inte jag. Dessa äventyrliga människor tar inte risker för att nonchalera livets betydelse. De snarare hedrar livet genom att göra det som får dem att känna att de verkligen lever. Riskerna utgör inte hela upplevelsen, men är självklart en del av den. Mount Everest skulle så klart inte ha samma dragningskraft om det var en söndagspromenad upp till toppen.

Är det ett egoistiskt val, att utsätta sig själv för risker? Att låta en mamma, en partner eller ett syskon få sitta hemma och oroa sig? Ja. Det är det. Men kantas inte våra liv av egoistiska val? Sådant som utbildning, yrkesval och livsstil är alla val som vi förhoppningsvis gör utifrån våra egna behov. Valet att pyssla med äventyrssport kan möjligen få mer förödande konsekvenser, men handlar ändå mångt och mycket om att spela huvudrollen i sitt eget liv – att välja de utmaningar som man själv behöver för att stimuleras och utvecklas.

Men hur kan man känna sig som mest levande när man riskerar livet? Är det för att man med ett snedsteg kan förlora allt? Kanske. Men jag tror att svaret är mer mångfasetterat än så och högst individuellt. Ta det rent fysiska som exempel. När du utsätter dig för en risk händer det mycket med kroppen. Passande nog skulle man förenklat kunna säga att den verkligen ”lever”.

När adrenalin utsöndras förbereder sig kroppen för en krissituation. Hjärtat slår snabbare, andhämtningen påverkas. Adrenalin är ett stresshormon som förbereder oss för kamp – något som var en förutsättning för att stenåldersmänniskan skulle kunna hantera farliga situationer. Det som sker är en komplicerad process, men kort sagt går adrenalinet ut i blodet och kroppens prestationsförmåga höjs. Vi känner oss starka, mer fokuserade och redo att ta oss an utmaningar - en berusande känsla av välbefinnande.

Kanske är alltså sökandet efter adrenalin ett arv från vårt förflutna. Men då var riskerna nödvändiga för överlevnad – nu är de högst frivilliga. Stenåldersmänniskans många utmaningar är inte längre en del av vårt moderna samhälle. I dag lever många av oss en relativt bekväm vardag och kanske måste vi då hitta utmaningarna någon annanstans för att känna adrenalinet strömma till.

Men den sköna känslan av styrka och välbefinnande har en baksida. I slutändan handlar det inte endast om det rent fysiologiska. Det handlar om det liv man vill leva och vad man är villig att offra. Jag vill gärna anklaga livet för att vara orättvist, när någon jag känner personligen, aldrig kommer ned från berget igen. När det som inte fick hända faktiskt händer. Det borde inte vara chockerande. För så mycket vet jag, att den här människan, som levde på gränsen, gjorde det med en stor kunskap och respekt för livet och var fullt medveten om den eventuella utgången. Det var inte han som trodde att han var oövervinnlig. Det var jag som inbillade mig det.

Jag är fullt övertygad om att vi behöver risker, av all de slag. När jag klättrar klippa tar jag risker som inte kommer i närheten av Mount Everests utmaningar, men det är likväl risker. Jag försöker minimera riskerna, men jag är beredd att ta dem – för att det är värt det. Och om jag känner så på den lokala klätterklippan, så känner troligen höghöjdsklättraren något liknande på Mount Everest. Det är varken nonchalant, arrogant eller korkat enligt mig, att vilja hedra livet genom att känna sig som mest levande. Så länge man känner till spelreglerna, accepterar dem och vet med sig vad ens livsval kan komma att innebära för en själv – och för nära och kära.

(Kolumn publicerad i Brant, oktober 2010.)

Den där sommaren 2011

2011-08-05T09:49:00.004+02:00

Sommaren går fort, extra snabbt för stunden. Jag njuter lite extra av den just nu, men längtar så smått till hösten. Till färgerna, lövsparkandet och te-kopparna i myssoffan. Jag älskar hösten. Men är nog inte helt klar med sommarkvällarna ännu.

Jag har flygbiljetter framför mig på skrivbordet. Den ena går till Nepal. Den andra går till Dublin. Efter väldigt lång tid ska jag alltså åka tillbaka till mitt Irland. Det blir en härlig mix av stad och berg och jag ser fram emot det något så enormt. Det är banne mig på tiden att jag åker dit. 3,5 år sedan jag var där sist.

Nu ska jag njuta lite till av sommaren 2011. Och dricka kaffe.

Bland hjortron och lämlar

2011-08-02T07:13:00.006+02:00

God morgon! Sitter och går igenom bilderna från Grövelsjön. Är inte klar, men kan ge en liten sneakpeak.

Tillbaka i stan. Saknar horisonterna.

2011-07-31T07:38:00.002+02:00

"Out hiking"

2011-07-24T16:16:00.006+02:00

Det här med att packa inför fjällen är enkelt. Ändå vet jag ju att vi helt plötsligt kommer sitta där ute mitt i ingenstans, jag och H, och sakna en vital liten grej. En sådan där liten sak som vi inte kan fatta att vi glömde. Som jag förmodligen har skrivit om som ett "MÅSTE" i ett tiotal artiklar om vandring.

Pesto i alla fall. Det är en mycket essentiell del av packningen. För det är gott och passar till massa sköna rätter, framförallt med pasta. Det är fantastiskt enkelt också. Det räcker i princip med pasta, pesto, svamp, exempelvis. Så allt det är nedpackat. Här blir det inget frystorkat inte. Därav att min Kajka är fullproppad med mat. Å vad jag ser fram emot den här veckan!

Nu kommer jag inte skriva på några dagar. Slängkyss på er!

Packar bland orden

2011-07-24T12:23:00.009+02:00

Världen är galen och svår att förstå. Tänker på Norge. Blir också påmind om att sådant här händer varje dag, världen om. Det är svårt att ta in det.

Lite fundersam packar jag min ryggsäck i dag. Tält. Kök. Sovsäck. En bok. Kläder. Och allt det andra nödvändiga. Den är ganska tung, men skön på ryggen. Hela jag längtar ut nu. Ut till vindar, regn, sol, sten och gräs. Där bli grumliga tankar klara, det onödiga försvinner och man hittar det viktiga.

I dag gör jag det där man måste. Några göra-listor, betalar räkningar, avslutar artiklar. Skriver på olika projekt som gör mig löjligt lycklig. Vi får helt enkelt se vad som händer med dem. Tänk vad kul det är med ord. Vad gjorde jag utan dem? Vad vore jag utan dem? Eller kanske snarare - vem vore jag utan dem? Jag har skrivit sedan jag lärde mig hålla i en penna. Den första ordentliga text som jag någonsin skrev var en dikt. Den hade både lite hjärta och smärta. Jag var åtta år när jag skrev den. Den är långt ifrån ett konstverk, men speciell för mig. Ord är för mig både tryggt och spännande. Bestående och alltjämnt älskat. Siffror däremot - ugg, vad tråkigt det är.

Glad söndag!

Svalbard i juni

2011-07-23T23:34:00.007+02:00

Sommaren går snabbt. Men ändå långsamt. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Har varit dålig på att hålla vad jag lovar och ladda upp resebilder. Svalbard står på tur. Jag var där i juni och det känns märkligt nog som väldigt, väldigt länge sedan.

Svalbard liknar ingenting annat. Majoriteten av bilderna nedan är tagna under turen uppför Nordenskiöldtoppen (1050 m.ö.h.). Det är en vacker vandring och från den exponerade kammen är utsikten hissnande.

Nedanför ligger Longyearbyen, den arktiska tundran och havet. På den andra sidan bara berg, en labyrint av höga toppar. Vildmark. Det är en stark känsla att stå där, som vid en tröskel till allt det vilda.

Semesterguide i Outside

2011-07-20T13:02:00.003+02:00

Min och Niklas Östbergs stora semester-weekend-guide till hela Sverige kom ut i Outside för några nummer sedan. Nu finns den även på webben. Perfekt för äventyrliga/aktiva/naturnära semestertips. LÄS HÄR!

Annars då? Jag skriver, planerar, äter goda lunchsallader, tränar, hänger, umgås och funderar. Nästa vecka blir det fjäll. Då ska jag bara njuta. Inget annat. Så det så.

I mitt nästa liv ska jag arbeta som bushpilot i Alaska.

2011-07-19T22:26:00.003+02:00

Sitter här i min soffa, har lagt ned jobbet för dagen, trött efter ett träningspass. Slår på Discovery chn och fastnar framför serien Flying wild Alaska. Plötsligt är jag löjligt energisk och exhalterad. Alaska. Bushpiloterna i Alaska. Naturromantikern i mig jublar. Drömresmålet. Åker aldrig folk på smekmånad dit? Det vore det ultimata. Om ni frågar mig. Följt av sydamerika.

Kaffeskål för mål, drömmar och sånt...

2011-07-19T14:01:00.005+02:00

Jag fascineras av hur lätt saker och ting kan te sig i efterhand. Man kan våndas, svettas och bäva inför en uppgift/ett möte/en utmaning i en drös med långa timmar, för att sedan, efter en viss tid, förvånat blicka tillbaka och inse att det var lättare än vad man trodde. Den stökiga vägen ser mest spännande och givande ut i efterhand, den där våndan är småpotatis att offra för det goda slutresultatet. Som att livet ler lite mot en, rycker på axlarna och säger - det där var väl inte svårt ändå? Jag tycker att det peppar. Det är en känsla som skvallrar om att vi kan så mycket mer än vi tror. Och så är det ju. Vägen kan vara slirig, men det är ju ändå destinationen som är målet. Jag insåg i dag att jag är precis där jag länge har velat vara. Och det ska jag fira med en åttonde kopp kaffe (jag vet, svårt kaffeberoende just nu). Skål!

Inte långt kvar...

2011-07-18T12:21:00.004+02:00

Himalaya-äventyret närmar sig med stormsteg och nu flyger ett pressmedd om resan runt ute i rymden. Delar med mig här (ifall minnet måste friskas upp).

100 mil cykel genom Himalaya

I september äger en spännande expedition rum. Efter fyra års träning ska fyra svenska män cykla 100 mil genom Himalaya - från Lhasa i Tibet till Kathmandu i Nepal. Idén kom till när John Ross bestämde sig för att han ville fira sin 50-årsdag på ett annorlunda sätt. Med sin resa hoppas de kunna bevisa att stora äventyr finns inom räckhåll – även för en medelålders, vanlig motionär.

Att cykla från Lhasa i Tibet, via Mount Everest, till Kathmandu i Nepal, är ingen lätt match. Expeditionens största utmaning ligger inte i den 100 mil långa sträckan, utan i höjden. Större delen av resan kommer deltagarna att befinna sig på en snitthöjd av 4000 meter, med en syrehalt på cirka 40 procent.

Projektet startades 2007 av John Ross. Han ville fira sin 50-årsdag på ett annorlunda sätt. Vännerna tänkte ”Hur svårt kan det vara?” och började med att införskaffa sig varsin cykel. Då var de nio stycken, i dag - fyra år senare - är de fyra.

Från att i princip startat från noll gällande träning, är nu gruppen väl förberedd både fysiskt och psykiskt. Men vägen har varit lång. Tester har genomförts på Bosön och de har regelbundet träffat en mental rådgivare och diskuterat teambuilding och motivationspsykologi. Gruppen leds av John Ross, 49 år, som till vardags arbetar som Projektledare på Ricoh Solution Sales. Övriga tre är Staffan Gustafsson, 45, Mikael Näslund, 49, och Stefan Peterson, 47.

– Förutom att resan är ett stort äventyr för oss, så är vi övertygade om att vårt äventyr även kan inspirera andra. Vi vill därför visa och berätta vad vi gör för så många som möjligt. Vi upplever att det finns många uppsidor med den här typen av kompisprojekt, som sammantaget ökar livskvalitén, säger John Ross.

Gruppen kommer att cykla på mountainbikes eftersom underlaget är kraftigt varierande på Friendship Highway, vilket är den transportväg som genomkorsar Tibet. Efter cirka två veckor kommer de att utsättas för ytterligare utmaningar när de närmar sig Everest Base Camp (5650 möh). Precis innan Base Camp klättrar sig vägen genom nästan femtio hårnålskurvor på väg upp över Pang La Passet. Väl framme i lägret kommer en fest att anordnas för den halva av gruppen som fyller 50 år detta år. Resan avslutas med världens längsta nedförsbacke – 160 kilometer med en höjdskillnad på 4400 meter.

Frilansjournalisten Emma V Larsson följer med på expeditionen för att fota och blogga under hela resans gång, för magasinet Outside.

Resan kommer att kunna följas på:
www.outsideonline.se
https://www.facebook.com/pages/Lhasa-Kathmandu-MTB-Racing-Club/194743153895652?sk=wall

Emma och älgen

2011-07-16T14:19:00.003+02:00

Jag springer i barndomsskogen, en runda på åtta kilometer. Delar av den är på Sörmlandsleden. Min blick är fästad i marken för att just det partiet är väldigt kuperat. Plötsligt tittar jag upp (tack och lov) och inser att jag bara är två meter från att formligen krocka med en älg. En stor älg. Jag tvärnitar. Älgen står lugnt mitt på stigen och betraktar mig med sina vackra ögon. Om jag inte blivit så chockad hade jag nog skrattat lite åt dess till synes förvånade uppsyn. Vi står sådär ett bra tag. Stirrar på varandra. Jag sneglar försiktigt åt sidan för att se om hon har några ungar i närheten och passar samtidigt på att med blicken söka efter klättervänliga träd. Inte för att hon ser särskilt ilsken ut. Men hon är ju så förbannat stor. Efter en stund sansar jag mig, går försiktigt några steg framåt och passerar henne lugnt. När jag vänder mig om efter tjugo meter står hon fortfarande och tittar efter mig. Så fin.

Det där var ett fantastiskt möte som ägde rum för några månader sedan. Bästa löprundan någonsin förmodligen. Löpromantik när den är som bäst. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag saknar löpningen. Jag saknar att komma in i flowet och andningen, att vara totalt fokuserad på stegen, flyga fram över rötter och stenar under skogens skugga. Jag saknar utmattningen som kommer efter ett löppass. Med andra ord - det är dags att komma igång igen. Den hektiska Korsika-resa följdes av antibiotikakur och bara några dagar efter att jag tillfrisknade blev jag sjuk igen. Så nu tusan är det dags.

Det är fint att flyga

2011-07-14T23:13:00.003+02:00

Stockholm stressar mig just nu. För mycket sus, för mycket dus. Vill vara eremit, men i gott sällskap ändå. Så vägarna bär snart norrut. Jag packar ned tält, kök och sovsäck, tar med en god vän och söker upp lite mindre fjäll och stora vidder. Det är inte dags riktigt än, men bara tanken på det gör mig lugn och glad. Jag måste komma ihåg att börja planera in riktiga semestrar (då jag inte bara letar artikelvinklar). Det har jag inte gjort på över två år. Nästa sommar kanske?

Det har varit märkliga dagar på sistone. Jag har varit lite vilsen. Men i dag känns det bra igen. Riktigt bra. Jag tror att hösten kommer bära med sig lite förändringar, men riktigt hur de ska utformas vet jag inte ännu. Men det ska jag tänka ut.

Lämnar med ett foto från Korsika. Det är taget i St Florent, där vi skärmflög. Fin känsla det där, att flyga.

Nytt på hyllan

2011-07-12T12:36:00.003+02:00

I senaste numret av resemagasinet Escape 360 kan man hitta en artikel skriven av mig. Den handlar om trenden att vara aktiv på semestern. Jag har sållat bland det utbud av träningsresor som erbjuds och presenterar ett blandat urval.

Ute i hyllorna finns också senaste numret av Sportguiden, som denna gång är ett köpenummer. Där i har jag bland annat skrivit en artikel om "aktiva dejter". För visst är det väl så mycket roligare att paddla på första dejten än att gå på bio? Oftast i alla fall. Man märker i varje fall ganska snabbt om man passar ihop eller ej när man sitter i en tvåmannakajak... Det kan bära och det kan brista.

Tjopp!

Feberpaus

2011-07-09T15:26:00.004+02:00

När man har 39,5 grader i feber bloggar man inte. Man läser inte heller en bra bok, slötittar på en film eller njuter av att göra ingenting. De senaste dagarna har jag istället spenderat feberyrig under ett täcke. Ynklig och sjuklig höll jag på att kvävas av lägenheten, så nu befinner jag mig tack och lov på skönare mark. Och nu är jag ferberfri. Trots min matthet unnar jag mig långsamma promenader i skogen. Det finns inte mycket som ger lika gott om energi som naturen, det håller jag fast vid. Så bästa sättet att bli frisk borde väl ändå vara att vistas i den? Mina barndomsstigar genomkorsar skogen huller om buller. Jag älskar dem och känner mig så hemma här. Allt det gröna gör mig lycklig. 25 grader ute och trädens skugga är skön. Min feberfria dag firar jag genom att plöja igenom både böcker och tidningar. Ett skönt slappnöje som jag önskar jag tog mig mer tid till även annars. I övrigt har jag cravings - efter skogsjöar, baroftakvällar och gryningskaffe utanför tältduken. Att längta lite är bara härligt.

Maloja erövrar

2011-07-04T18:30:00.004+02:00

Jag har haft ögonen på märket Maloja ett tag, men endast på håll. Nu kom jag över några foton från nästa års sommarkollektion och kan inte annat än suktas. Galet, galet, galet snyggt! Ett märke värt att kika mer på.
http://maloja.de/
SWIP är den svenska distributören av Maloja.

En vattenhybrid från Columbia

2011-07-04T09:05:00.006+02:00

Jag har hittat en ny sko som jag verkligen tycker om - Drainmaker från Columbia.

När jag först hörde beskrivningen om skons användningsområden så blev jag nyfiken och lite fundersam - "Drainmaker är en hybridvattensko med en löparskos hjärta".

Den liknade en löparsko, men skulle alltså användas i vattnet? När ska den användas?

Nu har jag testat Drainmaker- på blöta stenar, i kajaken, på asfalt, på skogsstig och på en stenig flodbotten (under ett canyoning-äventyr) och jag måste säga att jag är imponerad. För dessa typer av aktiviteter är Drainmaker en dröm att ha på fötterna. Greppet är väldigt bra, både på torrt och blött underlag. Jag skulle inte springa mina terrängpass i dessa skor, men promenerar gärna i dem och har dem som vanliga skor - de är nämligen snygga, bekväma och lätta. Jag kan tänka mig att de passar strålande på ett båtdäck och kanske också som "slappsko" under fjällvandringen, när fötterna ska vila från kängorna. De får garanterat följa med på sommarens skärgårdsturer. Framförallt gillar jag att de andas väl - fötterna håller sig svala och sköna - även under heta dagar med temperaturer över 30 grader... (testat på Korsika).

Just nu kostar dem drygt 600 kr att köpa på Sportamore - ruggigt bra pris.

Columbias beskrivning:"Drainmaker™ är en hybridvattensko med en löparskos hjärta. Inspirationen till dessa skor kommer från våra resor till Florida där vi såg fiskare med vanliga gamla tennisskor ute på sjön. De är högpresterande med specifika vattenegenskaper, och har en avspänd form som passar i alla lägen. I grund och botten är de vad dina tennisskor skulle vara om de klarade en tenta i avancerad vattenteknik".

Nyfiken? Kika på filmen nedan så får du en mer ingående beskrivning av skorna.

En skön lunk

2011-07-03T10:22:00.002+02:00

Det är söndag. En sådan där skön söndag, då jag inte har några direkta måsten. De dagarna behövs också ibland. Jag tänkte träna, träffa lite vänner, dricka massa kaffe och bara vara. Stockholm är fint just nu, det kan till och med jag se - utpräglad stadsallergiker som jag så ofta är. Folk är ute, glada, solbrända och energiska. Alla går liksom runt och flinar, som vore de nyförälskade hela bunten. Det måste man ju bara tycka om. Även om jag längtar lite till bergen och naturen. Men så är det ju alltid. På något vis.

Så. Juli är här. Jag har inte semester, men inte heller alltför många strama ramar. Jag får spendera juli precis hur jag vill, var jag vill. Efter många veckor av strikt jobb känns det ganska fint att hänga runt lite rotlöst, göra som andan faller på. Så frågan är - vad för äventyr ska jag hitta på? Jag låter idéerna hitta mig.

Glad söndag!

Nytt i När&Fjärran

2011-07-01T15:01:00.002+02:00

I dag hittade jag ett sprillans nytt nummer av tidningen När&Fjärran ute i butikshyllan. Jag har skrivit två av reportagen i detta nummer. Ett är en guide till vandring i Sverige - allt från låglandsleder genom trolsk skog till turer i fjällterräng. Det andra reportaget handlar om charmiga Mahdia i Tunisien. Jag var där i vintras och blev alldeles betagen i detta färgstarka land. Kul att se resultatet med text och foton i symbios. Fotograf på detta knäck är den talangfulle Morgan King.

Löparskor - out of date?

2011-06-30T10:37:00.001+02:00

Visste du att dina löparskor är datummärkta? Nu när sommarrean drar igång uppmanar Gå & Löpkliniken dig att vara uppmärksam och kontrollera datummärkningen innan du fyndar nya löparskor.

De flesta löparskor har en datummärkning som du hittar på plösen där storleken står eller på sidan inne i skon. Om du köper skor som är på rea eller som inte tillhör årets/säsongens nyheter kan det vara bra att kolla datumstämplingen så att du inte köper skor som redan är några år gamla.

– Många känner till att löparskor är en färskvara, men däremot inte att det faktiskt finns en datummärkning, säger Johan Svedelius, butikchef på Gå & Löpkliniken.

Riktlinjer för hållbarhet vad gäller nyinköpta löparskor är generellt 2-3 år eller 120-150 mil, men då gäller det att butiken inte haft skorna på lagret i flera år. Det som åldras i skon är gummiblandningen och de levande materialen i skosulorna. Efter några år hardämpningen försämrats så mycket att skorna inte längre bör användas till löpning.

Den viktiga stötdämpningen i löparskorna hjälper till att minska belastningen som läggs på knän och fötter när du motionerar. När du promenerar belastar du knän och fötter med en vikt på en eller två gånger din kroppsvikt. Vid löpning är det en vikt som motsvarar två till fem gånger din kroppsvikt som belastar dina knän och fötter.

Det är inte bara tiden som försämrar skornas kvalité, utan även att tvätta skorna i tvättmaskinen eller att torka skorna i ett torkskåp försämrar kvalitén. För att du ska få ut så mycket som möjligt av dina löparskor bör du följa skötselråden som du får när du köper löparskor.

Sommar och ord

2011-06-28T12:21:00.002+02:00

Livet är härligt. Sommaren är här, veckan är fylld till bredden med roliga jobb, spännande jobbmöten och härligt sommarhäng. Igår jobbade jag i 13 timmar, satt som klistrad vid datorn och skrev, skrev och skrev. Jag älskar de perioderna - när jag förlorar mig så i orden att jag glömmer allt omkring mig. Framförallt som jag skriver på en lång, utmanande text som jag lägger ned en massa kraft och känsla på. Och så handlar den om berg - bara en sådan sak. Jag blev sjuk när jag kom hem från Korsika, men nu börjar äntligen piggna till. Nu vill jag springa runt barfota, bada i sjöar, njuta av ljumma tältnätter, äta jordgubbar och fiska!

Glad sommardag på er.

Studie: Träning med pulsmätare förbättrar hälsan

2011-06-27T13:52:00.003+02:00

En ny studie visar att hälsofördelarna med att träna med pulsmätare är stora. Påtagliga hälsofördelar kan utmätas innan det märks på vikt och kondition. Exempelvis förbättrade värden för att minska risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes typ 2.

Studien har tagits fram av institutionen för hälsa och vetenskap på universitetet Jyväskylä i Finland. Studien är även en del av ett samarbete där en rad olika sjukvårds- och rehabiliteringsinstanser i Finland ingår, som exempelvis LIKES Research Center för sport och hälsovetenskap, Centralsjukhuset i centrala Finlands hälso- och sjukvårdsdistrikt och avdelningen för medicinsk rehabilitering på Uleåborgs Universitet. Studien stöds av Suunto.

I undersökningen deltog 94 överviktiga kvinnliga patienter. I sex veckor ingick de i övervakad kost och regelbunden träning, vissa med och vissa utan en Suunto M-serie träningsklocka med pulsmätare. Påfallande många som tränat med en pulsklocka förbättrade sina värden ansenligt gällande insulinresistens (hur kroppen hanterar insulin), ämningsomsättning, fettsyror och fett i blodet. 42 % av deltagarna led av bukfetma vid start. Efter sex veckor av träning och kostomläggning hade 29 % av deltagarna normala värden.

Själv känner jag mig mer träningsinspirerad än vanligt när jag tränar med en pulsklocka. Det är kul att hålla koll på resultatkurvan. Just nu testar jag en från just M-serien. Den har en pulsmätare som i realtid ger vägledning om puls och kaloriförbrukning och som gör det möjligt att mäta och utvärdera träningen. Gillar!

Längs med vägen

2011-06-25T13:57:00.003+02:00

Israel. Ökensanden förs med vinden över gatorna. Solen är het. Hon är runt 30 år och strålande vacker. Mörka ögon, stort leende. Hon satsade allt en gång, allt hon hade, för att slå sig ned här. Hon öppnade en butik i en nedgången lokal, vid randen av öknens gnistrande torra ljus och korniga sand. I dag bor hon här, tillverkar och säljer sina egna smycken. Hennes glädje gör ett stort intryck på mig.

Östersjön. Den färgglada båten kastas våldsamt hit och dit, vi har motvind. Mannen vid rodret heter Tommy. För ett par år sedan fick Tommy en idé. Han ville segla till Antarktis. Utan krusiduller bestämde han sig för att göra slag i saken. Att han aldrig tidigare hade seglat, det såg han inte som något problem. Så Tommy flyttade till havet, köpte en båt och lärde sig själv seglingens konst. Jag har fått äran att följa med på resans allra första dygn. Vågorna slår hårt men Tommy är vid gott mod. ”Äntligen på väg”, säger han drömskt och ler. Jag hoppar av i Visby och ser den lilla båten försvinna i fjärran. Antarktis känns väldigt långt borta i mina ögon, men för Tommy är det alldeles runt kröken.

Borneo. Den malaysiske bäraren ler ett tandlöst leende. Hans hud glänser av svett. Vi vandrar båda uppåt men han håller ett snabbare tempo än mig. Ändå bär han 30, kanske 40 kilo på sin rygg. Vi är båda på väg uppför Borneos högsta berg på drygt 4000 meter. Men till skillnad från mig gör han den här jobbiga klättringen flera gånger i veckan, år efter år. Trots höjden, trots tyngden och trots värmen är hans leende stort. Vi utbyter några ord på tragglig engelska och han berättar att han tycker om sitt jobb. Det bästa är, förklarar han, familjens gränslösa glädje varje gång han kommer hem. Det är ett oslagbart ögonblick. ”Deras leenden är värda den här slitsamma vandringen”, säger han och vinkar hejdå till mig samtidigt som han fortsätter uppåt i en makalös takt.

Stockholm. Det regnar utanför fönstret, molnen är grå. Jag sitter bredvid Bhavik vid bardisken. Hans mörka ögon visar på hans indiska ursprung, men hans brittiska uttal skvallrar om hans tid i England. Han berättar om sitt liv. Och det är häpnadsväckande. En gång cyklade han genom Europa. En annan gång korsade han Sibirien till fots mitt i vintern. En tredje gång rodde han ensam över Atlanten. Han RODDE en roddbåt över ett världshav. Varför? Varför inte, får jag som svar.

En rapellering i öknen kan plötsligt bli till en te-bjudning hos omkringresande beduiner, en mountainbiketur i Lappland kan resultera i ett möte med någon från andra sidan jordklotet och en intervju med en fridykare kan leda till en fin vänskap. Människor har alltid något att berätta, smått som stort. Berättelserna blir till små pollenkorn som vi samlar på oss.

Jag förundras varje gång det händer - när mötena längs med vägen blir det största äventyret.

(Kolumn publicerad i Magasinet Brant, vår 2010.)

Ny tidning: WebshopGuiden

2011-06-23T11:30:00.003+02:00

En ny tidning har nått butikshyllorna - sprillans nya WebshopGuiden. Snygg och matig med informaton om allt som rör webb och shopping - för killar och tjejer. Jag har skrivit en äventyrlig guide till friluftssemestern i första numret. Där tipsar jag om aktiviteter, platser och prylar som är måsten för en äventyrlig sommar.

Trött och glad

2011-06-21T17:59:00.002+02:00

Paris. Flygplats och regntunga moln. Mycket folk och stress. I morse hade jag Korsikas sand mellan tårna. Nu har jag flygplansfrisyr och huttrar i houdinihooden. Jag är blåslagen och har ont överallt. I varje muskel, i varje skrubbsår, i den stukade foten. Det har varit aktiva dagar - galet aktiva. Klättring, canyoning, mtb (som för övrigt är livsfarligt), mer klättring och höga berg. Jag är trött in i minsta cell, men också väldigt nöjd och lycklig. Det var en fantastisk resa. Jag längtar efter att slänga mig ned i min egna, mjuka soffa. Men samtidigt värker det lite i bröstet av att lämna Korsika. På återseende, så heter det visst. Vi säger så.

De där bergen

2011-06-18T20:00:00.002+02:00

2 dagar i bergen blev det. Jag är hänförd och löjligt lycklig efter de senaste dagarna. Vi vandrade i två dagar, delar av gr20, men mestadels utanför lederna. Vi hade en fantastisk guide som visade oss riktiga pärlor till gömställen. Vi vandrade upp till 2000 möh, sedan bar det av upp och ned och upp igen. Flera gånger om. Gårdagens trekking var galet seriös, men underbar. Dagens var avancerad den med, om än lite mjukare. Naturen är fantastisk här och bergen är vilda. Jag har en "snygg" hikerbränna nu, med kängor på vristerna, breda axelremmar från ryggsäcken och shortslinjer. Och den stukade foten gör ont. Men det var värt det. Garanterat. I morgon blir det havskajak. Ganska gött när det är 30 grader varmt.

Den vackra ön

2011-06-15T19:25:00.003+02:00

Det är inte långt till varken hav eller berg på Korsika. Igår testade jag skärmflyg för första gången. Jag startade från en grönskande berg i norr och gjorde min landning mitt på stranden bland en drös med solbadare. Det var en fantastisk upplevelse. Beroendeframkallande minst sagt. Jag vill ha mer.

Korsika har helt och hållet hänfört mig. Det här kan vara den ultimata platsen, min absoluta nya favorit. Det är makalöst vackert, bergen är höga, havet är turkost, solen är varm och ön är mycket oexploaterad i jämförelse med andra medelhavsöar. I dag har jag cyklat mtb i flera timmar och är öm i benen. Vid varje krök tappade vi nästan andan av vyerna. Ett stort plus är så klart att maten är god och alla människor hjälpsamma och trevliga. Det är fortfarande nästan 30 grader utanför hotellet, men jag sitter i hotellbaren med ett glas rosé. Min hud har fått nog med sol i dag uppe i bergen. Hann med ett par timmar på stranden också. Fint det. Bra arbetsdagar denna vecka, skulle jag vilja säga.

I morgon blir det ännu fler bergsäventyr. Men först på agendan står middag och häng vid strandpromenaden.

Ha en fin kväll!

Var är du Hemingway?

2011-06-13T19:15:00.003+02:00

Paris kallas ofta för världens vackraste stad. Fullt så frikostig vill jag inte vara, men visst är det vackert. Utmaningen att klara av hela Paris på 24 timmar går finfint - men tempot är hektiskt och jag har ont i fötterna. Det är ganska härligt. I dag har vi cyklat, druckit kaffe, sett det man ska se (och lite till), köpt böcker, druckit vin och ätit en budgetlunch som var charmig men inte så god. Jag har dessutom blivit jagad av en arg polis (argbiggan hävdade att alla borde förstå "förbjudet-att-cykla-skylten, även om den var på franska). Det är mycket folk överallt - lite för mycket. Det är varmt, men det gillar jag. Nu har jag klätt upp mig inför kvällen - för jag tänker att det inte är varje kväll man är i Paris. Paris by night, kan det vara något tro?

Jag hade en hemlig agenda inför den här resan som fotograf-Patrik inte hade en aning om. Som den Hemingway-galning jag är har jag rusat runt till alla platser som på något vis kan kopplas till Hemingway. Det har resulterat i en del kaffe och nya böcker. I kväll resulterar det i en drink på Ritz, för där brukade mästaren himself hänga. Är lite orolig över att min romantiserade bild av det litterära Paris är på väg att krossas. Är den förlorade generationen verkligen förlorad på riktigt och är Hemingways ande borta? Jag hoppas inte det, men turisterna gör det svårt att se klart.

Well, ha en fin kväll!

Det kommer en bättre uppdatering senare...

2011-06-11T17:02:00.003+02:00

Försöker packa, men det går inte bra. Jag har tankarna på annat håll. Skulle lägga i en sovsäck, men la i en känga istället. Råkar packa en sandal istället för terrängsko. Försöker nu jobba, men det går inte heller bra. Aldrig har det väl känts så gott att ingenting går som det ska? Väskan får vara rörig, orden får vara ett kaos - jag är glad ändå.

Det är en fin dag idag. Trots att min fot är svullen och stukad. Trots att lägenheten är stökig. Trots att det är galet varmt. Och i morgon åker jag till Paris. Det blir pricken över iet. Grädden på moset. Icing on the cake (låter ju bättre med tårta än mos måste jag medge. Varför vill man ha grädde på moset?), eller körsbäret på tårtan som man tydligen säger i Frankrike (la cerise sur le gâteau). Ja, ni fattar.

Surt sa foten

2011-06-10T09:41:00.003+02:00

Dagar som denna har man inte mycket till val när det kommer till skor. Trist, eftersom finklänningen är på. Fina T tar studenten i dag och jag dyker upp i flipflops. Är inte det olagligt?

Hurtigruten

2011-06-10T07:30:00.003+02:00

Och här följer ännu en fotokavalkad från resan. Jag få snabba på nu - för snart bär det av igen. Hurtigruten alltså. Vi skuttade på i Sortland och reste till Bodö (hur gör man norska ö?). Det var en mysig resa, även om bilderna inte är jätteroliga (more to come, vi närmar oss Svalbard).

Hurtigruten navigerar försiktigt in i den vackra Trollfjorden. Bergssidorna är branta och nära. Regnet hängde i luften, men det var imponerande ändå. Även om det inte syns på fotot.

I Lofoten drack vi vodkadrinkar på en isbar. Det var vackert!

Och ganska gott (och kallt).

Middagen avslutade vi på däck i bubblorna. Här Patrik och Johanna.

Puss!

Cutrin och stukade fötter

2011-06-09T21:19:00.003+02:00

I dag var jag på en mysig pressfrukost hos Star PR. Där presenterades en ny hårdvårdsserie från Cutrin.

Nu till hösten 2011 lanserar de iSM-‐serien som erbjuder hårvårdsprodukter för alla olika typer av behov. Produkterna bygger på aktiva ämnen från den nordiska naturen som noggrant valts ut för att passa varje hårtyp. Produkterna innehåller varken parabener eller färgämnen och förpackningarna är enkla och snygga. Produkterna finns att köpa på salong i höst. Jag är nyfiken - rapport kommer!

Efter frukosten träffade jag en vän och skuttade runt på lite ärenden i stan. Köpten mig ett par flipflops från snygga Sanuk. Fötterna hade sett himla fina ut om det var för min stukade, svullna vänsterfossing. Det har gått tre veckor sedan jag stukade foten efter ett klumpigt fall på en cykel. Den är mer svullen än någonsin, men jag kan gå och stödja på den utan problem. Emellertid ringer det några varningsklockor... Ska den vara så här svullen? I dag har den dessutom strulat en del, den viker sig plötsligt under mig och det känns som om jag stukar den om och om igen. Nu är den hårt lindad. Kruxet är väl att jag inte ger den någon vila - träningsmängden är ganska hög just nu och nästa vecka blir det både höga berg, cykel och klippklättring (spännande...). Hm. Inte optimalt.

Fin sommarkväll utanför fönstret nu. Jag jobbar och tragglar mig genom en släng av skrivkramp kvällen till ära. Så kan det va.

Plock

2011-06-09T06:32:00.004+02:00

God morgon. Det är sådan där vacker morgon i dag - när skolen är alldeles gyllene utanför mitt sovrumsfönster och björken är grönare än andra dagar. Men jag är trött och fundersam. Sådana dagar har man också ibland. Fast snart ska jag iväg på lite pressevents och ärenden på stan - det blir garanterat en energikick. Kroppen är trött och klättermatt. Passet igår med A var tufft men kul ändå. Efter bara en timme slutade vi och drack kaffe istället. Det fanns inget klätterflyt.

Tidningen Sportguiden har kommit ut med ett sprillans nytt nummer. Den ser lite annorlunda ut, riktigt snygg - kolla in! Jag har med min sedvanliga krönika, denna
gång skriver jag om de gamla charterfavoriternas sportiga sidor. Jag har även gjort en träningsmode-sida, med plagg från Helly Hansen och Röhnisch och en intervju med cykelessen Håkan Löfström och Kajsa Snihs. Reportaget om Via Ferrata-klättring på Höga Kusten har också äntligen kommmit ut. Det är en härlig sommaraktivitet som jag verkligen rekommenderar. Och så finns mina bokrecensioner med.

För ett par veckor sedan hade jag med ett reportage i Expressens Gi&Hälsa - ett stort test av brun-utan-sol-produkter. Delar av det hamnade visst i den stora papperstidningen också. Nu måste jag jobba järnet. Nya resor hägrar och tempot är snabbt.

Det var allt för stunden.
Ha de!

Vackra Vesterålen

2011-06-08T13:07:00.005+02:00

Min Norgetripp började med ett par dagar vid Vesterålen, så det verkar ju rimligt att skriva om det först. Vesterålen är en ö-grupp strax norr om Lofoten. Ett riktigt paradis som bjussar på både hav och fjäll. Det är inte helt olikt Lofoten, men mindre exploaterat. Helt i min smak!

I Stø doftar det hav och fisk. Det är e vacker plats som jag gärna hade stannat längre på.

Där fick vi en superb rundvisning av den härliga guiden Lauri som gärna fiskar och guidar på valsafari. Han älskar havet och där spenderar han all sin tid. Om han mot förmoden inte befinner sig på böljan blå så härjar han gärna runt i fjällen. Livskvalitet om ni frågar mig.

På kvällen checkade vi in på fina Myre Hotell och åt en god middag. Efter det var jag supertrött och vid kl 22 var jag redo för en god natts sömn. Men icke. Fotograf-Patrik kände sig inspirerad och hävdade att nu skulle vi minsann plåta vandringsbilder. Midnattssolen ger perfekt ljus nu, bedjade han med hundögon. Jag kapitulerade under många suckar. Gav upp tanken på att krypa ned under täcker, drog på mig softshellbrallorna och kängorna och gav mig ut. Två minuter bort skulle vi. Sa han. Men Patrik körde fel, så det tog längre tid än så. Själva plåtningen gick emellertid strålande. Förutom att jag var så trött att jag knappt kunde stå rak, slutligen ramlade i ett träsk och blev uppäten av myggor. Det var så dråpligt alltihop att vi inte kunde sluta skratta.

Nästa dag åkte vi ut på safari med Arctic Whale Tours och såg både havsörnar, sälar och söta lunnefåglar (lägg märke till Patriks monsterojektiv...). Ett par dagar innan vi kom dit hade de sett tre stim med späckhuggare. Tre stim!

Vi hade en himla fin dag. Vesterålen är en spännande plats som jag gärna skulle utforska mer. Nästa gång blir det kanske de omgivande fjällen? Senare samma dag bar det av mot Lofoten med Hurtigruten. Mer om det senare.

(Det var inte bara vi journalister som letade artikelvinklar - vi blev själva en nyhet i lokaltidningen - "Svenske journalister på visningstur".)

Landar

2011-06-07T11:38:00.003+02:00

Hemma igen, fortfarande rusig efter en härlig resa genom Nordnorge och Svalbard. Intrycken är många och virvlar runt i mitt huvud. Men nu måste jag komma ikapp i inboxen som formligen svämmar över, landa vid skrivbordet, dricka en kaffe och springa en runda. Sedan kommer ett inlägg om resan. Tills vidare nöjer jag mig med att publicera ett foto från resan som jag tror summerar det mesta.

Underbara topptur

2011-06-04T19:28:00.003+02:00

Sitter och går igenom foton från en helt fantastisk dag. Klockan är halv åtta, men solen skiner starkt utanför fönstret. Himlen är klarblå och de vita fjällen glittrar som av vita pärlor. Mina fötter är trötta, mitt ansikte solbränt. Jag har haft en underbar dag. I bergen såklart. Jag befinner mig fortfarande i Longyearbyen på Svalbard och på dagens schema stod det bergsbestigning. Vi gjorde en riktigt fin tur till den högsta toppen vid byn, 1050 möh. Man börjar praktiskt taget från havsnivå och det tog cirka 4 tim upp. Vandringen var oerhört fin, med sköna branta partier och kammar. Utsikten var hissnande och vi hade en otrolig tur med vädret. Klarblått med vackra dimmoln som liknade tunna slöjor. Vi svettades oss upp till toppen, åt en fin lunch och vandrade sedan ned under många fall och skratt - den lösa snön gjorde nedstigningen till ett äventyr. Det var omöjligt att inte stanna varannan meter för att fota - så bilder kommer. Garanterat. Älskade Svalbard - hur ska jag kunna lämna dig med dina vackra berg??? Nu: middag och vin.

Tillbaka på Svalbard

2011-06-03T14:42:00.003+02:00

Helt plötsligt befinner jag mig i arktis. Utanför fönstret ser jag vita fjäll. Efter bara en kort flygresa från Tromsö är jag på Svalbard igen och oj så lycklig jag är över att vara tillbaka. Det ska bo cirka 2000 människor här - och 3000 isbjörnar. Det är kargt, vilt och strålande vackert. Solen smyger fram då och då och det är cirka 3 grader varmt. Underbart.

De senaste dagarna har jag luffat runt på Hurtigruten vid Lofoten, spanat val vid Vesterålen och druckit vodka på en isbar. Jag har även ramlat ned ett träsk, men det är en annan historia. Jag är här med ett fint gäng och vi har riktigt kul. Jag känner emellertid av senaste nätternas sömnbrist. Men det ska nog Svalbard råda bot på med sin skönhet.

Strax ska jag ut och köra hundsläde. Att gosa med huskys känns som en helbra eftermiddagsaktivitet. I morgon blir det berg!

Nu ska understället på.
Ha de!

I startgropen

2011-05-31T21:34:00.006+02:00

Jag packar ganska ofta. Ändå blir lägenheten ett enda kaos varje gång. Men det är ett välbekant kaos som jag känner mig hemma i. Jag kan proceduren - jag vet att jag alltid packar för mycket först, får packa om två gånger och glömmer underklädespåsen till sista ögonblick. Så är det alltid. Och det funkar bra. Snart bär det av mot älskade nordnorge igen. I morgon ska jag ut på havet och spana efter valar - det känns fint. Om några dagar bär det av mot Svalbard. Denna gång ligger snön kvar och jag ska köra hundsläde. Sist var det högsommar (det innebär cirka en grad varmt) och midnattssolen gjorde mina nätter sömnlösa. Svalbard är vilt och liknar ingen annan plats, jag ser fram emot att komma tillbaka. Arktis. Man hör ju bara på namnet hur högt upp det faktiskt ligger. Next stop Nordpolen.

Mitt cykeläventyr i slutet av sommaren finns i bakhuvudet. Träningen går bra, men det har inte blivit mycket cykling. Igår blev jag åter igen medlem på Sats. Jag måste ge gymmet vid Telefonplan en eloge - de är fantastiskt vänliga och hjälpsamma. Tack vare dem känns träningsupplägget för sommaren både kul och funktionellt Jag har äntligen börjat träna med en träningsklocka - en snygging från Suunto: den rosa M4 . Jag kommer skriva mer om den när jag har testat den mer. Hittills är jag emellertid mycket nöjd. Jag som inte har haft klocka på armen sedan jag var tio år. Helt plötsligt är jag en riktig klocknörd - vill inte ta den av mig. Jag får tvinga mig själv att ta av den när jag går och lägger mig - för en sömgångare är det farligt med hårda ting på armen.

Nu ska iPoden förberedas för resan. Känner mig peppad och glad.

Ha de!

(Jag var på en mysig loppis i helgen. Avslutar med ett foto därifrån - skön skylt, n0?)

Bergen ger och bergen tar - ett möte med Joe Simpson

2011-05-31T12:00:00.002+02:00

Det är en blåsig septemberkväll på Irland. Jag sitter på en pub vid foten av de vilda bergen i Kerry. Många klättrare är närvarande och en av dem fångar särskilt min uppmärksamhet - Joe Simpson, den brittiske klättraren och författaren.

Gemensamma vänner presenterar oss för varandra. Det första som slår mig är att den här mannen har upplevt en del. Han hängav sig till bergen. Och bergen tog. Det syns i hans ansikte, i sättet han rör sig på och det hörs på hans röst. Han väger sina ord eftertänksamt, men han berättar gärna och samtalet flyter lätt.

- Jag klättrar inte nu. Jag har varit med om för mycket, sett för mycket, för att kunna fortsätta med klättringen helt obesvärat.

Kommentaren förvånar föga. Han har varit nära döden alltför många gånger, för att klättringen ska vara självklar.

Joe Simpson har i många år fascinerat klättervärlden med sina upplevelser i bergen. Han har inte bara bevisat att han är en bergsklättrare av rang – han är dessutom en talangfull författare som lyckas med konsten att förmedla sina upplevelser till oss vanliga dödliga. För det är lite så det känns ibland, Joe Simpson är en actionhjälte. En levande legend.

Men att han är högst mänsklig, det står klart för mig den där kvällen, när vinden viner utanför puben och irländsk musik ackompanjerar vårt samtal. Den 150 år gamla puben Kate Kearney's Cottage, som vi befinner oss på, är inte bara ett populärt tillhåll för turister under sommarmånaderna. Det är likväl en inofficiell samlingsplats för bergsälskare av alla dess slag.

Jag har i många år formligen slukat Simpsons böcker. Touching The Void är kanske den mest kända i Sverige. Boken är, liksom sin författare, smått legendarisk. Vi får följa Joe Simpsons och Simon Yates förstabestigning av Siula Grandes västvägg i detalj. Simpson bryter benet under en firning och trasar sönder sitt knä. Han utför efter det en enastående prestation för att ta sig nedför berget.

Simpson är den som ständigt undkommer döden med en hårsmån och har därför sett många vänner förolyckas. Ett faktum som plågar honom. Nu har han tagit en paus från klättringen. Ärren har helt enkelt blivit för många. Både de kroppsliga ärren efter skador och de som finns på insidan.
- Jag har förlorat många vänner i klättringen. Jag har skadat min kropp. Bergsklättring har inneburit både sorg och glädje för mig. Men jag ångrar absolut ingenting i dag, berättar han.

Hans relation till klättringen verkar komplicerad. Men nu, två år efter vårt möte, har jag fått höra att han klättrar igen. Det får mig att undra om det hela kanske inte är så invecklat ändå. På något vis är hans kärlek till bergen kanske så pass renodlad och stark, att det är det enda som spelar någon roll. I sin bok ”This Game of Ghosts” beskriver Simpson klättringen som ett spel – ett mycket dödligt sådant, vars regler jag bara kan förmoda att han själv accepterar. Bergen ger och bergen tar – allt sker på deras villkor. Och hur skulle bergsklättring annars kunna vara så fängslande? Det kanske inte är svårare än så.

”In a curious way, maybe the climber stops living when he begins to climb. He steps out of the living world of anxiety into a world where there is no room, no time, for such distractions. All that concerns him is surviving the present. Any thoughts of gas bills and mortgages, loved ones and enemies, evaporate under the absolute necessity for concentration on the task at hand.”/ Av Joe Simpson i boken This Game of Ghosts.

/Emma V Larsson

Kolumn publicerad i magasinet BRANT, våren 2010.

TrailCamp Bohuslän

2011-05-31T08:38:00.002+02:00

I juli är det dags för Trailcamp Bohuslän som vänder sig till dig som tröttnat på att räkna kilometertider, asfaltsmil och intervaller. Under campet springer du i grupp på äventyrliga Bohusleden och rundleder på Kynnefjäll i norra Bohuslän. Underlaget varierar mellan teknisk trail, långa svepande grusvägar och fjällik stig. Bohusleden är en av de tuffaste låglandslederna i Sverige.

Gruppen bor i stugor på vildmarkscampet Wauglen beläget på Kynnefjäll. Ett perfekt tillfälle att lämna dator och mobil hemma för en helg i balans med både kropp och natur. TrailCamp Bohuslän erbjuder plats åt 5 löpare.

Guide under resan är min vän "Cykelalex" - Alexander Amprazis som till vardags arbetar som instruktör och coach inom cykling och löpning, samt är utbildad vid Idrottshögskolan som Hälsopedagog. 2009 cyklade Alexander Bohusleden på mountainbike och vill nu dela med sig av sitt smultronställe i ett annat format.

Detta får du:
DATUM: 1-3/7 2011
PRIS: 900 kr
- Övernattning i tvåbäddsstuga
- Tågresa från Göteborg till
Munkedal fredag
- Tågresa från Dingle till
Göteborg söndag
- Transport av packning
- Guidning och coachning längst
med Bohusleden (tot. 101km)

För mer info kontakta: Cykelalex

Fenix Outdoors nya trainee-program

2011-05-30T09:41:00.002+02:00

Det händer saker i friluftsbranschen! Fenix Outdoor Management Trainee Program är ett nytt traineeprogram som vänder sig till unga studenter som vill arbeta på ledande positioner inom friluftsbranschen. Ett utmanande program som kombinerar praktiskt arbete och studier under två års tid. Trainee-programmet kommer att ge deltagarna stora möjligheter att avancera karriärsmässigt både i Sverige och internationellt. Efter avslutad trainee-tjänst erbjuds ett arbete med relevanta arbetsuppgifter.

- Vi är en koncern i ständig tillväxt och vi behöver se över hur vi säkerställer ett flöde av framtida nyckelpersoner, säger Fenix Outdoors vice VD Martin Axelhed. Detta blir en inkörsport för unga talanger och vi kommer att lägga stor kraft vid att erbjuda relevanta och lärorika utmaningar under programmets två år.

Deltagare i programmet får bra branschkunskaper och fördjupade kunskaper inom ekonomi, logistik, produktutveckling, sälj och marknad. Placeringen av traineeprogrammet kommer att vara i Stockholm, Tyskland eller Schweiz. Något som bestäms tillsammans med deltagarna.

Fenix Outdoor är en internationellt verksam koncern inriktad på produkter för natur och friluftsliv där företagen Fjällräven, Naturkompaniet, Tierra, Hanwag, Primus och Brunton ingår.

Mer info HÄR.

Tekniskt från Salomon

2011-05-29T12:17:00.006+02:00

Att träna i terräng är kul och det är ett faktum som Salomon tar vara på. De fortsätter sin satsning på EXO Sensifit-tekniken, var syfte är att ge stöd åt musklerna för att stabilisera kroppen vid träning i obanad terräng. EXO Sensifit ska hjälpa musklerna att orka mer. Risken för kramp och skador ska då minska och musklerna återhämtar sig snabbare efter träning.

Nu lanserar Salomon EXO SLAB II Short som är ett komprimeringsplagg framtaget i samarbete med Salomons Internationella Trail Running Team, där bland annat världsmästaren och spanjoren Kilian Jornet ingår.

Det här med kompressionsplagg är lite spännande, tycker jag. Även om jag än så länge inte är insatt i tekniken bakom, eller ens har särskilt stor erfarenhet från det. Men nyfiken är jag!

- EXO SLAB II Short har ett patenterat rutmönster som komprimerar och ger extra stöd runt lår och mage. Vi har ägnat många timmar både ute i terräng och i vårt laboratorium för att få fram bästa möjliga resultat. EXO förbättrar och främjar återhämtningstiden avsevärt vilket är av stor vikt för många elitidrottare, säger Christer Lidgren, Sverigechef för Salomon.

Jag tycker byxorna ser grymt tekniska ut. Någon som testat? De kostar i varje fall 1400 kronor.

The North Face® Explore Fund

2011-05-28T21:49:00.001+02:00

Jag fick ett pressmeddelande om att The North Face® lanserar The North Face® Explore Fund™, ett årligt pan-europeiskt finansieringsinitiativ skapat för att stödja ideella organisationer som motiverar unga till att delta i friluftslivsaktiviteter.

Målet med The North Face® Explore Fund™ är att inspirera nästa generations äventyrare genom att finansiera ideella organisationers initiativ som stärker ungdomars relation till naturen. Organisationer kan ansöka om upp till 2 500 euro i finansiellt stöd via webben. Ansökningsperioden har startat och pågår under tre månader till och med augusti 2011. Bra grej!

Simone Moro, den världsberömda italienska alpinisten, är ambassadör för The North Face® Explore Fund™. Han är även en av dem som handlägger ansökningarna.
– Som barn växte jag upp med att leka utomhus. Jag utforskade naturen och letade alltid efter känslan av frihet vid havet, i skogen, vid klipporna och i bergen. Nu försöker jag motivera mina egna barn och andra personer i min omgivning att se bortom mobiltelefoner och datorer, eftersom vi även behöver upplevelser i naturen. The North Face® Explore Fund™ är ett instrument för att hjälpa barn och ungdomar att komma närmare naturen och upptäcka världen omkring dem, säger Simone Moro.

The North Face® Explore Fund™ är ett europeiskt initiativ baserat på The North Face® Planet Explore™, inlett i USA 2010. För ansökningsregler och ytterligare information om The North Face® Explore Fund™, läs mer på: http://explorefund.eu.

Våren 2011

2011-05-28T19:51:00.006+02:00

För några månader sedan gjorde jag och min vän Karin en spotify-lista tillsammans. Vi döpte den till "Våren då allt hände". Det visade sig vara en självuppfyllande profetia - för det blev mycket riktigt en härligt händelserik vår. Smått som stort har kommit i vår väg - och majoriteten av händelserna har varit både roliga och kittlande spännande. Det mesta pekar nu också i riktning mot en händeselrik, skön sommar för oss båda. Och det gillar jag.

Så här bra känns det:

(Foto taget av Johan Ståhlberg, mitt i ett svindlande ögonblick när jag äntligen hoppade i den s.k. "megagungan" i Area 47, Österrike)

Cykel Lhasa-Kathmandu

2011-05-24T21:56:00.003+02:00

Okej. Nu är det slut med cliffhangers. Nu tar jag bladet från munnen. Jag ska till Himalaya. Och som om inte det vore nog - jag ska dessutom cykla genom Himalaya. Och nej - jag är ingen cyklist. Men jag räknar med att jag är det om några månader (vem vet annars hur detta går?!)

Jag ska dit med ett härligt gäng på fyra killar. De har planerat det här äventyret under fyra år - jag halkade in så sent som för ett par veckor sedan och följer med i egenskap av journalist. I september är planen att cykla från Lhasa i Tibet, via Mount Everest, till Kathmandu i Nepal. Gruppen leds av John Ross och de övriga tre är Staffan Gustafsson, Mikael Näslund och Stefan Peterson.

John Ross startade cykelklubben Lhasa-Kathmandu MTB Racing Club år 2007, i syfte att genomföra resan det år han fyller 50 år. Han ville helt enkelt hitta på något annorlunda för att fira födelsedagen. Den då 9 man starka gruppen med parollen ”Hur svårt kan det vara?” började med att åka till Cykelaffären för att införskaffa sig cyklar, redan där hoppade 2 stycken av. Nu 4 år senare har ytterligare 3 hoppat av på grund av bland annat hälsoskäl.

Från att i princip startat från noll gällande träning, är nu gruppen, 4 år senare, välförberedda både fysiskt och psykiskt.

Utmaningen i resan ligger inte i sträckan som skall cyklas, utan höjden som kommer att vara i snitt 4000 meter och syrehalten som ligger på ca 40%. Efter 4 dagars acklimatisering på 3600 meter höjd i Lhasa börjar cyklingen mot den första av 7 toppar på över 5000 meter, på den över 1000 km långa cyklingen över Himalayas ryggrad. Resan kommer att vara i cirka en månad.

Gruppen kommer att cykla på Mountainbikes eftersom underlaget är kraftigt varierande på Friendship Highway, vilket är den transportväg som genomkorsar Tibet.

Förutom att resan är ett stort äventyr för killarna, så har de även som syfte att inspirera andra. Det är därför jag finns med och bloggar om resan med text, bild och film. Detta kommer att publiceras på tidningen Outsides hemsida. Min plan är att cykla så mycket som jag bara orkar (därav en sommar med hårdträning). Men det finns möjlighet för mig att vila också - vilket garanterat kommer att behövas, då jag har mycket kort tid på mig för förberedelse.

Se mer info på: lhasa-kathmandu2011.se och gilla gärna vår facebook-sida för att få uppdateringar.

På tal om Norge

2011-05-23T08:24:00.002+02:00

På tal om Norge i förra inlägget! Jag fick just ett pressmeddelande som presenterade de fem mest populära vandringarna i Norge. Eftersom jag verkligen vill rekomendera Norge inför vandringssemestern så tänkte jag dela med mig.Den norske turistforening (DNT) har tagit fram en lista över de tio populäraste fjällturerna i Norge. Följande är de fem som ligger i absolut topp.

1) Preikestolen
Preikestolen vid Lysefjorden utanför Stavanger är en av Norges största attraktioner. Drygt 100 000 människor lockas att vandra upp till den massiva klippan varje år.
2) Besseggen
Besseggen drar närmare 40 000 turister varje sommar. Det är en härligt luftig tur med det grönskimrande Gjendevannet 400 meter ner på ena sidan, och det djupblåa Bessvatn på den andra. Härifrån har du också en fin vy över Jotunheimen.
3) Gaustatoppen
Gaustatoppen i hjärtat av Telemark är lätt att nå från vägen mellan Rjukan och Tuddal. Varje år bestiger över 30 000 vandrare fjället. Turen från p-platsen vid Stavsro tar ca fem timmar upp och ner, och bjuder på en höjdskillnad på närmare 700 meter.
4) Kjerag
Kjerag i Lysefjorden bjuder på tusen hisnande lodräta höjdmeter. Den blanka och skarpt skurna granitväggen är imponerande att skåda från fjorden, men att vandra upp på toppen ger än mer lön för mödan, något som 30 000 människor gör varje år.
5) Galdhøpiggen
Från Norges högsta fjäll får du en hisnande vy över Jotunheimen. Och trots höjden på närmare 2 500 meter är turen hyfsat lätt att göra, med normal kondis och vilja. Ca 20000 hittar upp till toppen varje år.

Av dessa har jag vandrat Besseggen och Gaustatoppen. Bägge väldigt fina. Är sugen på Galdhopiggen och Kjerag.

http://www.turistforeningen.no/

http://www.turistforeningen.no/

Reseminnen

2011-05-23T07:47:00.004+02:00

Någon frågade mig häromdagen vad som är min favoritresa. Jag blir lika perplex varje gång. Jag borde väl egentligen ha ett självklart svar, men det har jag inte. Jag har ungefär tio självklara svar. Min klättring uppför Mount Kinabalu är exempelvis ett underbart reseminne, medan Irland alltid har känts som ett andra hem. Saharaöknen längtar jag alltid tillbaka till och Israel var en upplevelse utöver det vanliga. Samtidigt finns ju vackra svenska fjällen som är ett resmål som jag vill upptäcka mer av. Sedan har vi ju Nordnorge som är alldeles förtrollande. Det är vilt, det är kargt och det är vackert. Det finns så många kontraster i mitt svar på frågan om vad som är mitt favoritresmål. Kanske är det därför som jag måste nämna alla dessa platser - reseminnena är inte kompletta annars. Snart åker jag till Nordnorge igen. Det blir bland annat paddling och valspan, förmodligen god mat och en tripp till vackra Svalbard igen. Sist jag var i Nordnorge var för några månader sedan. Då satt jag på Hurtigrutens däck och njöt av kvällssolen i jacuzzin - därav fotot nedan. Det va fint det. Det är ett sådant där foto som retar en del när man sitter vid skrivbordet. Det ser ju så hiiiiimla skönt ut där på däck. Och det var det.

Grattis fina vän!

2011-05-22T10:49:00.001+02:00

Som de flesta redan vet har Annelie Pompe lyckats nå Everests topp. Det är underbara nyheter och jag kunde inte vara lyckligare för hennes skull. Vi har många gånger pratat om bergens dragkraft och valet att klättra världens högsta berg har länge varit en självklarhet för henne. Drömmen började tar form redan när hon som trettonåring tjatade sig in på en klätterkurs som hon var för ung för att gå.

Första gången som jag träffade henne sa hon: "Bergen har egentligen alltid lockat mig och jag har alltid känt en dragningskraft till den högsta punkten. Det är ingenting som jag reflekterar över, det är bara så jag fungerar."

Och nu har hon nått den högsta punkten av de alla. I fredags klockan 05.00 nepalesisk tid (01.00 svensk tid) stod Annelie på toppen av världen. De lämnade läger 3 på 8 300 meters höjd klockan 21:00 och det krävdes 8 timmars klättring för att nå toppen.
Grattis!

Det händer grejer!

2011-05-19T14:26:00.003+02:00

Oj oj, det händer saker! Annelie närmar sig toppen på Everest, jag har så kul i skärgården att jag stukar foten och en underbar sommar börjar ta form (Everest-nyheterna vinner ju så klart).

Jag har senaste dagarna varit ute på jobb i skärgården. Bland annat har jag spenderat lite tid i paradiset Nåttarö. Det är där bilden ovan är tagen. Det är en underbar sommarö - härligt oexploaterad och charmig. Snorkla, bada, cykla, vandra, paddla - njut. Där kommer jag att spendera några fina sommardagar i år. Mitt första besök denna vecka fick mig att inse att jag måste tillbaka snart. Livsnjuteri på hög nivå.

Stukad fot ja. Det är ett gissel, men inte så farligt. Däremot är timingen lite illa - jag måste nämligen träna. Och det är inte bara så att jag vill träna, utan jag måste faktiskt. För faktum är att jag ska vässa formen rejält under sommaren, för därefter far jag iväg på ett stort, härligt äventyr. Himalaya är inblandat. Vi nöjer oss med det så länge.

Cliffhanger på den.

Vardagsäventyren

2011-05-17T07:19:00.003+02:00

Snabba härliga dagar - vart tar ni vägen? Den här tisdagen är härligt fullspäckad till varje minut. Men det känns bara fint, för njuteri står på schemat. Jobb och njuteri i fin symbios. Väskan är packad och matsäcken med. Skärgården väntar igen, med sina vitsippor, vågor och salta vindar.

Igår intervjuade jag tjejen bakom "52 Adventures" - Gunnika som ska äventyra varje helg i ett år. Hon är fantastiskt inspirerande och har tagit fasta på något som jag ofta brukar hävda - att äventyr inte måste vara så svårt. Jag kommer aldrig klättra Mount Everest, men jag kan ta vara på de små vardagsäventyren. Som att brottas med en vild fors, vandra uppför ett berg, klättra en solvarm klippa eller bara dricka kaffe i Tyresta-skogen. Det är hur som ett härligt projekt som jag tycker är både rätt i tiden och inspirerande. Hon har en blogg också, följ henne där!

Nu ska jag snart ge mig av. Ha en härlig dag!